det här med barn - så svårt!

Jag och maken tillhör de som valt att avstå från att bli föräldrar. Ingen av oss har någon som helst längtan efter barn. Jag har aldrig heller varit typen som tyckt om barn - suttit barnvakt till kompisars barn osv.

För oss är det helt rätt. Det finns så mycket annat som fyller våra liv, och barn skulle bara kännas begränsande. Lyckligtvis har vi båda syskon som har barn, så även om våra föräldrar skulle önska att även vi reproducerade oss så är barnbarnsfrågan löst av andra.

Jag tycker att ditt inlägg är väldigt nedlåtande mot oss som valt bort föräldraskapet. Tror du att vi valt bort barn för att vi bara fokuserar på det negativa?

Jag känner en hel del barnfria par (förutom mig och maken, alltså). En sak har alla gemensamt: vi har tänkt igenom vårt beslut under en lång tid, och vridit och vänt på frågan. Alla jag känner som väljer bort föräldraskap har fattat ett mycket genomtänkt beslut. Av de jag känner som har barn är det några som fått kämpa med IVF, andra har fått barn bara genom att mannen vädrar kalsongerna, och ytterligare några har små hoppsan-barn.

Det är ingen skillnad bland alla dessa när det gäller vilka som är positiva och negativa i sitt tankesätt. Skillnaderna ligger istället i hur genomtänkt barnbeslutet är.

Vad syftar du på när du skriver "detta inlägg"? Du har inte citerat någon i ditt förra inlägg, därför tolkar jag det som ett allmänt inlägg.

För övrigt har jag själv svårt att se något positivt och roligt med föräldraskap. Jag tror faktiskt inte på att det beror på att jag är en sur och trist person i största allmänhet, utan helt enkelt på att barn inte intresserar mig.

Jag tror att jag skulle vara fullt kapabel att vara förälder. Jag har många barn i min närhet, jag och maken har ett stort hus på landet och varsitt fast jobb och hyggliga inkomster. Jag har dessutom jobbat med barn i många år (det var dock ett tag sedan).

Jag vill ändå inte ha barn. Det handlar inte om kapacitet och negativitet - det handlar om intresse och vilja. Jag har inget intresse av barn, och jag vill inte ha några.

Älta mår ingen bra av. Däremot är det klokt att tänka över saker och ting ordentligt, särskilt när det gäller en så stor fråga som barn. Om man är sugen på barn men tvekar pga yttre omständigheter håller jag fullständigt med dig om att det kanske bara gäller att sluta grubbla och ta steget.

Men vi är en hel del människor som har tänkt över frågan ordentligt och kommit fram till att vi (av olika skäl) inte vill ha barn. För oss handlar det inte om att "sluta tänka negativt och istället bara våga".

Att ångra barn man inte fick har jag fått höra alldeles för många gånger. Jag har flera vänner, både IRL och online, som är frivilligt barnfria. Ingen av dem har ångrat sitt beslut. Det gör inte jag heller. Jag är lyckligen barnfri och har aldrig ångrat det. 

Jag tror också att det är stor skillnad på ofrivilligt barnlösa par och frivilligt barnfria par. Om man verkligen vill ha barn, men av någon anledning inte fått bli förälder, då tror jag att man lätt blir bitter. Min erfarenhet är dock att det finns ytterst få äldre par (nu tänker jag pensionärer) som frivilligt avstått från att bli föräldrar. Men du kanske känner till något sådant exempel? Vore intressant att höra i så fall - jag skulle gärna komma i kontakt med dem i så fall. 

Jag tänker inte slå dig för att du tror att vår lycka är ihålig. Däremot tycker jag uppriktigt synd om dig som inte kan tro på att livet kan vara helt fantastiskt bra utan barn. 

"..du kan ju inte veta om din lycka varit fullkomlig förrän du fått barn..."

"..men jag tror ändå, att hur lyckliga ni än må vara, det finns fickor i er som aldrig kan fyllas ut utan barn. Visst kan ni vara lyckliga på ert vis, men känslan av ett eget barn kan nog inte ersättas". 

Jag tycker att det är väldigt tydligt att du inte anser att mitt liv och min lycka är fullkomlig eftersom jag inte har barn. Och det är helt OK. Du får tycka det. 

Jag tror att det fullkomliga är olika saker för olika personer. För en del är det att få barn, för en del är det att inte få barn. Vissa måste bestiga Himalaya för att tycka att livet varit fullkomligt, medan andra tycker att det är en tillräckligt stor utmaning att åka bergbanan på Liseberg. Det viktiga är att man hittar sin egen väg och att man respekterar både sitt eget och andras val. 

Jag har inget behov att försvara mig själv, speciell inte när det gäller personer online som inte vet något om mitt liv IRL. Däremot har jag ett behov av att försvara gruppen friviliigt barnfria människor mot alla de fördomar som florerar kring barnfrihet och de som väljer bort föräldraskap. Det brukar ofta handla just om att man kommer att ångra sig och bli bitter senare i livet, att man inte har ett fullkomligt liv innan man blir förälder osv. Jag menar att det inte stämmer. Barnfrihet är ett genomtänkt val. Föräldraskap är däremot inte alltid ett genomtänkt val. Att utgå från att barnfria skulle bli bittra senare i livet eller inte ha fattigare liv än föräldrar, det stämmer helt enkelt inte. 

Jag vill gärna visa för personer som är tveksamma inför föräldraskapet att det faktiskt går utmärkt att leva ett fullödigt och lyckligt liv utan barn. Det betyder inte att jag tror att det är rätt för alla att vara utan barn. Tvärtom. Jag tror att de allra flesta vill ha barn. Men det vore sorgligt om någon tveksam person skulle tro att ett barnfritt liv alltid är tomt och tråkigt och leder till att man blir sur och bitter senare i livet.