Bjuda frånvarande far?

Hej

Min biologiska far och jag har aldrig haft nån bra relation, inte ens när jag var liten. Har bott hos min mamma hela min uppväxt, de var inte gifta och jag tror att det var så att han inte ville ha barn och därför flyttade. När jag var liten brukade han ringa 1-2 ggr om året och komma och hälsa på mig på födelsedag och jul och lite sånt. Jag förknippar alltid honom med ångest, eftersom han också förväntade sig av mig som 5-6 åring att jag skulle ringa och hålla kontakten.

Han har aldrig brytt sig om att ge mamma ekonomisk hjälp fastän han är miljonär, hon har knappt fått det underhåll hon ska. När jag var 14-15 slutade han komma på min födelsedag och höra av sig, det tog tvärstopp och jag vet inte till denna dag vad som hände (Jag är 24 nu).

För ca 2 år sedan så pratade min mamma med honom (de har rätt ok kontakt) eftersom jag skulle flytta och han ville ge ett ekonomiskt bidrag till att köpa lägenhet (vi snackar 15 000) och dum som jag var accepterade jag. Jag borde inte tackat ja till de pengarna för nu känns det som att han har en hållhake på mig. Vad som är värst är att han tror att har mage att bestämma saker över mig (t.ex. vart jag skulle läsa på gymnasiet, vem jag skulle bli ihop med etc.) och han är också väldigt stolt och tål inte att jag säger emot.

Ska jag bjuda in honom på mitt bröllop? Jag har en styvfar som jag har en mkt bättre relation till. Jag vill inte bjuda min biologiska far, men jag är orolig över skvallret som kommer att gå att jag är en otacksam dotter och så. Jag vill inte att han ska tro att jag straffar honom på nåt sätt, utan jag VILL bara inte att han ska vara där och att jag ska behöva ha ångest för det.

Tack för så många bra svar! Ja på ett sätt vill jag inte att detta ska vara spiken i kistan för oss, men jag hatar verkligen att han förväntar sig att jag ska se honom som "pappa". Det gör jag inte, har aldrig gjort. Han förväntar sig säkert att jag ska bjuda honom och gör jag det inte tror jag att han verkligen kommer att ta illa upp, han är som sagt väldigt stolt.

Didis: jag förstår precis vad du menar, det kan komma en tid då jag kanske vill ha honom i mitt liv, det kan jag inte veta. Men det här har pågått under så lång tid att jag har svårt att bara se honom utifrån på nåt sätt. Men jag vet att jag måste jobba på att acceptera situationen som den är, jag kan ju inte förändra min barndom ändå och fokusera på mig själv istället.

Det skulle väl vara bäst att bara prata om det, men det går inte. Han spelar dum och fattar inte aaalls vad jag pratar om. Det gör mig så jävla ledsen.

Tack återigen för förståelse, skönt att veta att man inte är knäpp eller ensam. Jag kommer att göra så att jag ska snacka med mamma och min syster (som inte har samma pappa) om saken. Som det ser ut nu lutar det åt att jag inte kommer att bjuda honom, han och hans familj får ta det som de vill. Vill han ha en förklaring så ska han också få det.

Bjuda frånvarande far?

INNEHÅLL