Bjuda frånvarande far?

Jag hade nog inte bjudit honom.

jag hade inte bjudit. det som betyder något är att de som står er närmast vet hur det ligger till. Sen om några små människor som inte har nåt bättre för sig vill skvallra och ha sig, ja det går ju inte att göra något åt. Det är ert bröllop och varför bjuda någon som bara ger dig ångest och påminner om dåliga minnen.

Jag hade aldrig i livet bjudit honom.

Man väljer inte sina familjemedlemmar men man väljer själv om man ska umgås med dem.

Jag har ingen kontakt med min mormor,moster och morbrödrar.Känns bara skönt faktiskt.

Jag skulle inte heller bjudit honom. Jag förstår att du inte vill att folk ska prata skit, kommer från samma miljö, där folk lägger sig i i saker de inte har med att göra. Det är lätt för människor att säga att du ska strunta i vad andra säger men vet att det inte är så lätt.

Dock tycker jag att du denna gång, på din och din blivande makes dag, ska SKITA i vad andra tycker. Som du själv skriver, du vill inte bjuda honom och du får ångest när han är i närheten, varför utsätta dig själv för det på en sådan underbar dag?

Som ovanstående skriver, man väljer inte sina släktingar. Jag har en väldigt konstig relation till mina morbröder, jag bjuder inte dem till bröllopet då de inte är några som jag verkligen vill dela vår dag med.

Hoppas verkligen att det löser sig!

Jag sitter lite i samma sits som dig och det kommer kännas jättekonstigt att inte ha varken sin pappa eller sin mamma där när min m2b kommer ha båda sina föräldrar där men jag har valt att inte bjuda varken min pappa eller mamma då vi inte har så bra kontakt. Vi har fokuserat på att bjuda dom som finns i vårt liv och som vi umgås med. Känner inte att vårt bröllop ska bli en släkt-plikt liksom...Guu nej det skulle kännas konstigt, oroligt och stelt iså fall och jag vill att min bröllopsdag ska bli en glad och lycklig dag med nära och kära!

Att han gett dig 15000 av egen fri vilja ger honom INTE en hållhake på dig. Det är två händelser som är oberoende av varandra.

Skulle du bjuda honom till någon annan fest du ordnade? examensdag? jämna födelsedagar?

De människor som alltid har en åsikt har alltid en åsikt, de är inte dem man ska lyssna på. Det vet säkert alla människor som är viktiga för dig. Och jag tror ärligt talat att du oroar dig i onödan, ingen saknar en person som inte funnits där tidigare. Särskilt inte som du har en styvpappa som du räknar som din familj och står mycket närmare.

Lyssna på magkänslan! kram.

Om man bortser från att min biologisk pappa knappast är miljonär är min situation liknande.

Att INTE bjuda honom blir i praktiken en mycket stark markering och det blir mycket svårt att få till er relation senare. Och troligen kommer du att vilja det, de flesta känner ett behov av att ha en släkt, inte minst när man har barn. Inte så att ni måste umgås men att det inte finns någon negativ relation om du förstår vad jag menar.

Mitt råd: bjud honom men sätt honom inte vid honnören. Bry dig inte så mycket om honom men markera inte genom att inte bjuda honom eller totalt ignorera honom. För din egen skull, inte hans. Din styvfar kan gott sitta som "brudens far".

För din egen skull: förlåt din pappa för att han varit en skitfarsa. Acceptera honom som han är, det betyder inte att du måste ha kontakt med honom, inte alls, det är en process helt för din egen skull.

Till sist: låt inte relationen med din pappa ta så mycket energi som min egen tog när jag var i din ålder. Man har de föräldrar man har och det är bara att acceptera.

Svårt med dumma pappor. Jag tycker didis har goda råd. Bjud honom så får det vara upp till honom om han kommer. Det är du och blivande maken som bestämmer villkoren för bröllopet så tänk genom hur ni vill ha det med placeringar och ev ekonomiska bidrag.

Vi kommer inte att ha min blivandes föräldrar på plats. De har i sina nya liv, inte hittat någon plats för sina barn och barnbarn, så varför ska de komma just denna dag.
Nej, någon klok ovan skrev: Du väljer inte din familj men de du ungås med.....och han är väl inte först på din lista av vänskap??
Lycka till!

Tack för så många bra svar! Ja på ett sätt vill jag inte att detta ska vara spiken i kistan för oss, men jag hatar verkligen att han förväntar sig att jag ska se honom som "pappa". Det gör jag inte, har aldrig gjort. Han förväntar sig säkert att jag ska bjuda honom och gör jag det inte tror jag att han verkligen kommer att ta illa upp, han är som sagt väldigt stolt.

Didis: jag förstår precis vad du menar, det kan komma en tid då jag kanske vill ha honom i mitt liv, det kan jag inte veta. Men det här har pågått under så lång tid att jag har svårt att bara se honom utifrån på nåt sätt. Men jag vet att jag måste jobba på att acceptera situationen som den är, jag kan ju inte förändra min barndom ändå och fokusera på mig själv istället.

Det skulle väl vara bäst att bara prata om det, men det går inte. Han spelar dum och fattar inte aaalls vad jag pratar om. Det gör mig så jävla ledsen.

Tack återigen för förståelse, skönt att veta att man inte är knäpp eller ensam. Jag kommer att göra så att jag ska snacka med mamma och min syster (som inte har samma pappa) om saken. Som det ser ut nu lutar det åt att jag inte kommer att bjuda honom, han och hans familj får ta det som de vill. Vill han ha en förklaring så ska han också få det.

Det jag är orolig över är faktiskt att du - genom att INTE bjuda honom - låter honom ta större plats i ditt liv än han förtjänar. För om du hade accepterat det han gjort mot dig och gått vidare i livet hade det varit en baggis att bjuda honom, den frikostigheten hade inte kostat dig något.

Jag har kommit dit, men jag är nästan 40 år och när jag var i 20-25årsåldern hade jag också väldigt mycket negativa känslor kvar. Nu kan jag se honom med andra ögon, visst han var en skitfarsa, han har inte hört av sig många gånger efter jag fyllde 10, han har svikit mig gång på gång etc etc. Men jag tröttnade på att han hade makten att göra mig besviken och lessen.

Till mitt bröllop (för 1 år sedan) var han självklart bjuden. Han satt inte på honnören, det gjorde min styvfar som också är barnens morfar. Men varför skulle jag inte visa välvilja mot honom? JAG är ingen "dålig dotter" bara för att han varit en dålig pappa i mina ögon. I hans egna, och det verkar gälla även din pappa, har han varit helt ok! Men låt en korkad man ha sina illusioner om det gör honom lycklig! Låt det inte påverka dig.

Med andra ord: ge honom inte makten över dig och dina känslor. Sätt dig över gammalt tjafs och visa att du är vuxen och mogen och klarar dig själv och är stor nog som människa att bjuda honom trots de misstag han gjort i livet. Gör det för DIN skull, inte hans. Du ska leva i kanske 60 år till och de åren ska inte gå åt till att älta din pappa eller din barndom, det är livet alldeles för kort för.

Man kan hävda att man "väljer sina vänner" - ja, det är sant, men mycket få kan bryta med sin barndomsfamilj utan att känna saknad. Kanske inte just då eftersom de känner sig förbannade och sårade (eller bortprioriterade som fibobs beskriver) men högst sannolikt senare i livet. Det är i vilket fall min erfarenhet när jag tittar på mina vänner o arbetskamrater och deras förhållande till sina föräldrar. Det tar så mycket onödig energi från livet.

Alla val man gör i livet får konsekvenser och man måste fundera över om man själv verkligen vinner i slutändan. Överväger den kortvariga sötman av "hämnd" på föräldrarna när de inser att de inte blev inbjudna till barnens bröllop den långvariga beskan av dåliga familjerelationer? Bara du vet svaret i just ditt fall.

Lycka till i ditt val!

Låter som ett bra råd faktiskt!

Jag sitter i liknande sits som du..
Jag kommer dock bjuda min pappa men min styvpappa kommer gå in me mig i kyrkan o sitta som brudens far vid honnörsbordet o min så kallade riktiga pappa kommer nog sitta vid sin nya familj eller längst ut vid honnörsbordet..
Det är riktigt svårt d där, alla säger bjud inte men det är upp till en själv. Vad känns bäst, för dig? Det är din och din m2b´s dag..

Didis du säger väldigt kloka saker!

Du får mig därmed att tveka på mitt innan mycket självklara beslut att inte bjuda min pappa som jag inte haft kontakt med på 5 år nu. Det hela berodde på att han svek mig grymt när jag satt vid farfars dödsbädd och sen svek han mig vid planeringen och begravningen av min farfar.. Jag klarade inte av fler svek från hans sida kände jag. Men tiden läker alla sår sägs det ju. Nu har jag börjat tänka om jag ska ta kontakt med honom efter bröllopet. Har tänkt att jag inte kan ha den känslocirkusen med honom nu innan bröllopet!

Sen har jag varit osams med min lillebror nu i ett halvår.. Fast han har fått inbjudan till bröllopet, men vet inte om han kommer. Som grädde på moset har vi också då min mammas sambo som har två barn. Jag och min blivande man vill gärna bjuda hans son och dennes fru. MEN då säger mammas man att jag även MÅSTE bjuda hans dotter! (Hur han nu har mage att bestämma om detta, han betalar inte en spänn för vårt bröllop..) Dottern bor i Holland och min blivande man har aldrig träffat henne. JAg har inte träffat henne på 14år och hon är en riktig intrigmakerska. Hon bjöd mig till hennes bröllop för 10 år sedan, men jag valde så klart att inte gå på det. Vad tycker ni om detta?

Tack till dig EddaGBG som tog upp detta. Jag trodde jag var helt ensam om detta.. Ska det verkligen behöva vara så här när man står inför det som ska vara ens lyckligaste dag i livet!?