EddaGBG skrev 2010-04-17 20:39:22 följande:
Didis: jag förstår precis vad du menar, det kan komma en tid då jag kanske vill ha honom i mitt liv, det kan jag inte veta. Men det här har pågått under så lång tid att jag har svårt att bara se honom utifrån på nåt sätt. Men jag vet att jag måste jobba på att acceptera situationen som den är, jag kan ju inte förändra min barndom ändå och fokusera på mig själv istället. Det skulle väl vara bäst att bara prata om det, men det går inte. Han spelar dum och fattar inte aaalls vad jag pratar om. Det gör mig så jävla ledsen.
Det jag är orolig över är faktiskt att du - genom att INTE bjuda honom - låter honom ta större plats i ditt liv än han förtjänar. För om du hade accepterat det han gjort mot dig och gått vidare i livet hade det varit en baggis att bjuda honom, den frikostigheten hade inte kostat dig något.
Jag har kommit dit, men jag är nästan 40 år och när jag var i 20-25årsåldern hade jag också väldigt mycket negativa känslor kvar. Nu kan jag se honom med andra ögon, visst han var en skitfarsa, han har inte hört av sig många gånger efter jag fyllde 10, han har svikit mig gång på gång etc etc. Men jag tröttnade på att han hade makten att göra mig besviken och lessen.
Till mitt bröllop (för 1 år sedan) var han självklart bjuden. Han satt inte på honnören, det gjorde min styvfar som också är barnens morfar. Men varför skulle jag inte visa välvilja mot honom? JAG är ingen "dålig dotter" bara för att han varit en dålig pappa i mina ögon. I hans egna, och det verkar gälla även din pappa, har han varit helt ok! Men låt en korkad man ha sina illusioner om det gör honom lycklig! Låt det inte påverka dig.
Med andra ord: ge honom inte makten över dig och dina känslor. Sätt dig över gammalt tjafs och visa att du är vuxen och mogen och klarar dig själv och är stor nog som människa att bjuda honom trots de misstag han gjort i livet. Gör det för DIN skull, inte hans. Du ska leva i kanske 60 år till och de åren ska inte gå åt till att älta din pappa eller din barndom, det är livet alldeles för kort för.
Man kan hävda att man "väljer sina vänner" - ja, det är sant, men mycket få kan bryta med sin barndomsfamilj utan att känna saknad. Kanske inte just då eftersom de känner sig förbannade och sårade (eller bortprioriterade som fibobs beskriver) men högst sannolikt senare i livet. Det är i vilket fall min erfarenhet när jag tittar på mina vänner o arbetskamrater och deras förhållande till sina föräldrar. Det tar så mycket onödig energi från livet.
Alla val man gör i livet får konsekvenser och man måste fundera över om man själv verkligen vinner i slutändan. Överväger den kortvariga sötman av "hämnd" på föräldrarna när de inser att de inte blev inbjudna till barnens bröllop den långvariga beskan av dåliga familjerelationer? Bara du vet svaret i just ditt fall.
Lycka till i ditt val!
