Svanboet skrev 2010-06-01 15:26:48 följande:
lillalyckan - du har hamnat lite på samma spår som jag gjorde tror jag. Gick liksom in i "vikt-väggen" och orkade inte hålla koll på points, motion och jobb och familj och hur och pengar, allt bara kändes som om det inte spelar roll vad jag gör för jag är ändå tjock. Jag har nog kommit över den knölen nu. Jag funderar på att gå på mitt möte imorgon som jag annars brukat gå till och jag vill verkligen komma igång igen. Har redan återfunnit lite av "tänket" då jag helt bryskt valde att gå tillbaka till kontoret när jag kommit halvvägs till glasskiosken. *klappar mig själv på axeln* Samtidigt är jag sååå frestad att sitta hemma på altanen och insupa de få sommardagar som liger framför oss. Det är ibland alldeles för lätt att övertyga sig själv om sina politisk korrekta avsikter när man egenltigen har en dold agenda, om man nu akn ha en agenda dold för sig själv. Ta ett steg, en dag i taget. Säg åt dig själv att idag börjar jag och när du har klarat frukosten, ja då är det ju ingen idé att förstöra den starten lagomt till lunch och har du nästan klarat hela dagen så är det ju ingen poäng i att förstöra dagens goda insats lagomt till middagen eller kvällsfikat. Sen är det bara att gå och lägga sig och så är den första dagen över. Sen är det ju ingen poäng i att förstöra den braiga starten med att välja felaktigt under dag två... så kommer man nog in i den "goda" cirkeln igen, det är min plan iaf.
Jag tänker snarare; jag är ju inte så himla tjock ändå så jag kan nog unna mig några kakor... och så var pointsvallen sprängd!! Men nu har åtta förargliga, onödiga kilon smugit sig på. Och visst, jag är inte överviktig i egentlig bemärkelse, men jag är betydligt kraftigare än jag var för ett år sedan och jag TRIVS INTE!!!
Jag vill inte byta ut hela min garderob. Har dessutom hamnat mitt mellan två storlekar nu. Om jag får välja mellan att äta upp mig till den större storleken eller hålla igen så jag kommer i min gamla vanliga storlek så väljer jag det sistnämnda.
Det där du skrev med ett steg i taget; TACK för att du påminde mig, det är så jag brukat tänka tidigare, men nu har jag hamnat mer i "Gud vad lite jag får äta, det är ju helt omöjligt att leva upp till. Och så här ska det hålla på i evigheter"