OK om man inte kan komma på bröllopet därför att man inte kan skaffa barnvakt eller om barnen inte är trygga med andra än föräldrarna och man av del anledingen inte kan ha barnvakt. Men att man inte kommer till bröllopet därför att man tycker att barnen ska vara där är omoget. Som om jag skulle stanna hemma bara för att min bror inte valt att bjuda alla våra kusiner.
Min syster, som är tärna, kommer inte att ha sin lille som på 2 år med på bröllopet. Hon förseslog själv att vi skulle ha barnfritt. Om inte min syster som är med, som står mig närmast eftersom jag inte har egna barn, då tycker jag inte att andra ska klaga - och det hoppas jag att de inte gör heller!
TS, vilken urjobbig sits. Spontant känner jag "bryt ihop och börja om" men det är inte så lätt.
Det verkar som allt ni gör blir fel. Ni kan helt enkelt inte göra rätt och då är det väl bara att göra så som NI vill.
-Ni ville ha barnfritt, brodern ville då inte komma för att hans barn som han inte hade den helgen, inte var bjudna.
- Ni ändrar er och säger att hans barn FÅR komma, men han vill ändå inte komma - av princip eftersom han tycker att barn ska bjudas
- Ni funderar nu på att ändra er och INTE ha ett barnfritt bröllop, men enligt hans mor är skadan redan skedd och brodern tänker ändå inte komma
Jag vet inte vad jag ska säga. Det är ju en sak att brodern är en envis ***. En annan sak att andra i den släkten ställer sig på HANS sida. Prästen tycker jag handlar oerhört oprofessionellt. Det hon borde gjort var att försöka lösa konflikten, inte oreserverat ge er skuldkänslor. Hur ni än väljer att göra håller jag med andra här om att byta präst.
Jag vet inte hur ni skulle kunna handla för att det inte ska bli konflikter i framtiden. Det är redan så infekterat. Jag vet inte om det kan bli värre. Skulle det bli värre om ni kör på som ni tänkt, men inte bjuder gnällspikarna på din BM:s sida - och byter präst?
Jag förstår verkligen att din BM mår dåligt. Hur kan en mor göra så mot sin son? Hur kan en bror göra så... och en syster?
