SÅ IRRITERAD! Varför fattar de inte??!!

Vi har försökt prata med dem flera gånger. Ett par gånger har min sambos mamma ringt och bett om ursäkt, för att två sekunder senare börja skrika och skälla igen. Jag förstår verkligen inte vad problemet är (tilläggas bör kanske att min sida av familjen har tagit detta med ro, och alla har sagt att det är upp till oss att välja.)

Min sambo misstänker att detta kanske var droppen för henne, eftersom hon satt sig emot mycket annat vi funderat på (val av namn, plats för vigsel, antal gäster osv). Jag läste i en annan tråd att hon kanske har svårt att släppa taget om sin son, och han är ju faktiskt hennes yngsta, så kanske ligger det något i det...

Vi har inga egna barn ännu, men nog måste man börja inse att ens barn växt upp när de fyllt 25? Eller rätta mig om jag har fel :S

ja min sambos mamma hävdade också att man till ett bröllop MÅSTE bjuda den närmsta familjen. Men som min sambo sa "vart drar man gränsen för det?" På min sida är vi extremt nära; jag har fem mostrar och 15 kusiner av vilka jag står väldigt nära de flesta av dem. Vi har alla växt upp med varandra och de är som syskon för mig. Men pga att vi måste hålla gästantalet nere har jag bara bjudit två av alla dessa. Men detta kan alltså min sambos mamma inte fatta överhuvudtaget...

Tack alla för bra svar!
 
Rufsas: Nej min sambos mamma är inte med och betalar för bröllopet, det är vi som står för hela kalaset.

BlackWingedAngel: min sambos bror är skild och har sina barn två veckor i stöten. Den veckan som bröllopet är har han dock INTE barnen, men han vill ändå att de ska få följa med. Han anser att det är en principsak att barn är med på bröllop.
Jo min svärmor anser absolut att det skulle vara lättare för oss om vi bara lät alla barn vara med. Men då har vi ju kompromissat med ett för oss viktigt val.

Eriane: HAHAHA! KLockrent! Ska vidarebefodra din kommentar till min sambo ikväll ;)

Sommarbrud 080802: Min sambos bror har två barn; en är 13 den andra är 2 år. Barnen har olika mammor, men det är främst den yngsta som han absolut propsar på att få med sig till bröllopet.

Vi ska åka till min sambos föräldrar och prata med dem imorn, det ger inte oss något att gräla över telefon. Men vi har båda en känsla för att det inte kommer leda till något vettigt; de får bara en chans att skälla på oss öga mot öga. Igår kväll var min sambo väldigt sugen på att inte bjuda en enda person från sin sida av släkten, men jag försökte säga att han/vi nog kommer ångra detta senare, när vi tänker tillbaks på bröllopet. Just nu går jag bara omkring med en hård knut i magen, förstår inte varför det här blev en sån stor grej :(

Tack igen till alla er som försöker hjälpa mig att tänka. 

Jag har nu bestämt mig för att försöka reda ut om det är något annat som gör att min svärmor reagerar på det här sättet, när vi nu träffar henne imorn. Det har hänt en del andra omvälvande saker i hennes andra barns liv, som får mig att undra om det här kanske var droppen för henne? Dessutom är ju min fästman hennes yngsta barn, och därmed sista som "gifts bort". Hon har tidigare talat om att det är lite vemodigt när ens "sista" barn gifter sig, även om hon (åtminstone då) hävdade att hon även såg fram emot vigseln. Kanske är det även något sånt som ligger och grämer henne?

Om hon ändå, efter att jag försökt reda ut detta, är förbannad och inte vill reda ut något, så känner jag att jag inte vet hur jag ska göra. Jag är så ledsen och besviken på henne att jag är rädd att hennes och min relation kommer skadas för alltid bara pga det här :(

Nu har vi pratat med min blivande svärmor, och det gick väldigt bra. Hon hade tänkt en hel del på sina egna känslor och försökt reda ut varför hon kände som hon kände, sedan hon senast skällt på min sambo. Hon hade nu själv kommit fram till att hon överreagerat, och att även om hon inte håller med om våra val så är det vår dag och våra beslut som gäller :) Vi behövde alltså inte säga så mycket, mer än att vi tyckte det var skönt att hon kommit fram till detta själv.

Nu känns alltså alla bröllopsplaner roliga igen! Vi har varit och tittat på en lokal och har nu bokat densamma; känns helt underbart! Tack alla ni för bra svar, skänker en tanke till er andra med samma problem att detta löser sig lika bra för er som det gjort för oss.

Kram på er!

Hej alla! Kan berätta att allt som verkade så rosenskimrande för oss, nu har rasat samman igen. Idag meddelade min sambos bror att han inte varken tänker komma till vigsel eller efterföljande fest eftersom vi valt att inte bjuda hans barn TROTS att han inte ens har sina ungar den veckan.

Vi är båda schockade och väldigt ledsna över detta. Vi har även sagt att han i så fall, om det är helt omöjligt för honom att tänka om, att ta med sina barn. Men då säger han att han inte vill vara ett undantag, och att detta är en principsak han inte tänker rucka på.

Allt känns väldigt ledsamt igen. Precis när vi löst problemet med min blivande svärmor, klev vi ner i elden igen med min sambos bror. Han verkar helt oresonlig och min sambo är helt förstörd. Förstår inte varför min sambos bror inte kan kompromissa med sina principer för sin yngsta sons bröllops skull!

SUCK!

Hej alla!

Magjestic: tyvärr tror jag inte att min svärmor kommer att ens FÖRSÖKA övertala min sambos bror att tänka om. När min sambo ringde för att prata med sin mamma om det, lät hon lite "ja, vad var det jag sa?" samt en underton av "rätt åt er".. jag tror absolut att hon fortfarande tycker att vi gör fel, hon har bara kommit till insikt om att det är vår dag och att vi i slutändan måste få göra som vi vill: Men detta innebär såklart inte att hon håller med om vårt beslut. Och ja, jag tror fortfarande att hon står på min sambos brors sida i den här frågan.

Jag har nu sagt till min sambo att han måste få bestämma i den här frågan, huruvida vi ska bjuda barnen eller inte (vi har ju blivit tvugna att tänka om nu när hans bror är så tjurskallig.) Jag känner inte att jag längre kan bestämma att vi inte ska ha barn med, förållandet mellan min sambo och hans bror står liksom på spel och jag vill inte vara något som står emellan dem. Men min fråga är; hur ska jag någonsin kunna förlåta min sambos bror om han gör så här mot oss? Känner just nu att jag aldrig kommer att känna respekt för honom igen...

Hej igen alla..

Just som vi trodde att det värsta var över, trädde problemet ur askan och flammade upp igen.. För ett par dagar sedan ringde vår präst (som även är min sambos syster) för att hon ville prata. Då kom det fram att hon kände ett sådant "mörker i sitt hjärta" över det här beslutet som vi tagit, att hon inte visste om hon ville vara vår präst längre. Och oavsett om hon ville det, så visste hon inte om vi borde låta henne vara vår präst eftersom hon är så ledsen över vårt beslut. Hon antydde även att hon oavsett skulle känna en stor sorg över att inte "alla" (läs hennes och min sambos bror, som själv valt att inte närvara eftersom vi inte bjudit hans barn) är med på bröllopet.

Personligen tycker jag och min sambo att hon om något borde vara ledsen för vår skull, och inte för sin egen, när det är vi som ska gifta oss. Sedan tycker vi inte heller att det är vårt fel att min sambos bror inte kommer, eftersom han valt detta helt själv. (Detta håller dock präst/systern samt min sambos föräldrar inte med om...)

Vi är nu helt förkrossade. Hela min sambos familj har uttryckt besvikelse, ledsamhet och upprördhet över detta. Min sambo har stressat så mycket över det här att han blivit tvungen att sjukskriva sig veckan ut. När han berättade det här för sin familj så sa de bara att det var vårt fel, och att det här inte hade behövt hända "om vi tänkt över beslutet ordentligt"..

Vad ska vi göra nu? Ska man verkligen behöva känna sån här sorg och tyngd över sin bröllopsdag? Jag vet verkligen inte vad vi ska göra längre...

Tack alla för svar,

Som en del har föreslagit har vi börjat fundera seriöst på att ta bröllopet på en strand någonstans, bara min M2B och jag. Tyvärr medför även detta att min sida av familj som bara har varit stöttande och förstående genom allt det här, straffas. Det skulle även leda till konflikter från min sida av familjen förmodligen, eftersom de inte gjort något fel och ändå inte får närvara.

Näe hörrni, jag vet inte vad vi ska ta oss till. Min sambo har nästan inte sovit något i natt heller. När jag vaknade sa han att han funderat på att bjuda barn iaf. Jag känner inte att jag vill stå ivägen för min sambos relation med hans familj, även om jag aldrig kommer att förlåta dem för det här, och därför sa jag okej till detta. Min sambo ringde då upp sin mamma, som på det här beslutet meddelade att vi ändå gjort fel, att hans bror ändå inte skulle komma och att vi fortfarande inte "kommit till insikt om allt detta".

Efter det fick min sambo fruktansvärd huvudvärk, illamående samt smärta bakom höger öga. Vi försökte ringa sjukrådgivningen, men det var för många som ringde så vi fick ingen köplats. Därefter åt han två värktabletter och somnade. Vi har sovit till nu, ungefär. Han mår fortfarande dåligt, men lite bättre och har nu åkt till sin bästa vän. Vad tror ni, kan han vara allvarligt dålig? Jag orkar inte med detta... Fattar inte vad han har för familj...

Lantlolla: jag och min sambo är nästan jämngamla; jag fyller 24 och han fyller snart 25. Vi är inte från olika kulturer; han har dock växt upp ute på landet och jag i staden, vilket ibland har lett till lite olika åsikter om vad som är avslappnande, men inget som lett till gräl.

Vi har båda kommit med förslag över hur vi vill göra med de olika delarna av bröllopet, och sedan diskuterat kring hur vi ska göra. Kort sagt tycker jag inte att jag planerat detta ensam. Min sambos mamma fråga dock häromdagen vems förslag det här var från början, att inte ha med barn. Min sambo hävdade att vi kommit fram till det tillsammans (vilket vi hade) men hon tryckte på honom och tillslut var han tvungen att säga att det var mitt förslag från början (vilket det kanske var, jag minns inte). Han försäkrade dock sin mamma att det inte spelade någon roll vems förslag det var, eftersom vi beslutat allt gemensamt. Det hjälpte dock såklart inte, och min blivande svärmor spann givetvis vidare på detta; hade JAG haft syskonbarn så hade jag aldrig kommit med det förslaget, hade inte JAG sagt det hade vi aldrig varit i den här sittsen osv.. Så nu är ju det här mitt fel (minns inte om jag sagt detta tidigare...)

Ja till historien hör ju att jag inte har några syskonbarn. Däremot har jag kusinbarn som står mig väldigt nära, samt ingifta barn (båda mina föräldrar har gift om sig, vilka båda nu fått två bonusbarn) och dessa är inte heller bjudna. Så jag tycker inte att jag är den "onda" här, jag har också fått berätta för min sida av familjen att deras barn ej kan komma, men det har bara mottagits positivt.

Vi har kommit överens om att vi inte ska besöka min sambos familj på ett bra tag nu. Om min sambo vill hälsa på dem får det stå för honom, för jag kan inte bara inte träffa dem. Jag tror även vi ska lägga bröllopsplanerna på is, som du sa Lantlolla. Vi har bokat det mesta ändå, så vi behöver egentligen inte stressa.. om vi fortfarande ska gifta oss den 24 juli som vi tänkt osv.. det lär tiden utvisa..
...men gud vad jag vill gifta mig med den mannen!

Hej alla!

Vårt utgångsläge var ju att samtliga syskonbarn hade barnvakter; när vi bjöd min sambos bror så var han skild, varvid vi utgick ifrån att han skulle kunna ha sina barn hos sin exfru även om han egentligen skulle ha dem just den helgen. Nu visade det ju sig att han inte hade dem, men inte ville gå ändå. Det har dock även visat sig att han och hans exfru plötsligt blivit tillsammans igen, och väntar nu (väldigt oväntat) sitt andra barn... Han hävdar nu att vi är själviska som inte vill bjuda hans kommande barns mor, som vi för bara ett par dagar sedan inte visste var gravid, eller ens tillsammans med honom..

Ja hörrni, jag tänkte bara skriva om en del positiva saker som hänt, mitt i detta mörker; min mamma har ringt och sagt att hon gärna betalar min brudbukett, och min pappa ringde och sa att han vill betala för min håruppsättning. Vår toastmaster har frågat sin bror som utbildat sig till kock i Frankrike och Sweische (ursäkta stavningen) om han kan vara kock på vårt bröllop till "bror-pris", och han har tackat ja! Min syster har skickat otaliga bildprover på desserter som vi ska smaka av om ett par veckor, och våra vänner ringer ideligen och berömmer våra inbjudningskort.

Så, vi har ljuspunkter i livet också just nu. Det är bara så synd att allt det ska överskuggas av min sambos familjs trångsynthet, vilket jag anser att det är. Någon mer som känt att planeringen till slut ljusnar efter en tids mörker? :)

Jaa den här situationen.. Vi har nu sagt till min sambos bror att hans exfru, numera sambo, givetvis får komma på bröllopet, nu när vi vet att de är tillsammans igen. Hans enda kommentar var "Jaha, och vem hade ni tänkt ska passa barnen nu då??"
Det kändes återigen som ett slag i ansiktet, som att han bara väntade på att vi skulle säga att hon fick följa med, för att han skulle kunna ställa vår första önskan på tvären..

Om jag ska vara helt ärlig i prästfrågan.. jag känner inget som helst förtroende eller kärlek till min sambos syster längre, särskilt inte som präst. Och särskilt inte sedan hon själv sa "ja tro inte att jag kommer att göra något spektakulärt för ER, jag följer bara textboken över hur man utför en vigsel" (detta kom som en kommentar på att vi givetvis ville ha henne som präst eftersom vi inte har det här sambandet med någon annan, och då menade vi ju att hon är min sambos syster.)
Men jag kan inte säga det här till min M2B. Eller, jag kommer nog att säga det, men inte just nu. Vi pratar inte om bröllopet nu på en vecka, eftersom det har skapat så mycket stress. Men han kommer inte att vilja byta präst, och det skulle för den delen bara skapa mer konflikter från hans familj sätt; jag kan inte tänka mig annat än att de kommer sura och komma med gliringar under hela vår bröllopsdag om vi väljer en annan präst, och det skulle jag inte orka med.

Nej, för mig känns det som att jag får stå ut med att ha henne som präst. Det viktigaste för mig är ju att bli vigd med min M2B, inte vem som viger oss. Och vigda blir vi ju även om jag just nu känner stor motlust inför vår präst...

Sebastiàna: vi bröt ihop tillsammans förra helgen. Vi har bestämt att vi ska låta bröllopet ligga på is en vecka och därefter försöka få tillbaka glädjen igen. Allt kring bröllopet har så länge känts kallt och mörkt, men jag börjar känna något slags ljus igen. Jag är så enormt tacksam för allt stöd vi får från min sida av släkten, och inte minst från vår underbara toastmaster. Om vi inte hade haft dem hade vi garanterat gift oss i kommunhuset..

Hej igen alla,

igår kväll ringde min sambos mamma igen, och den här gången var hon (enligt min sambo som pratade med henne) genutint ångerfull och bad verkligen om ursäkt för allting. Hon sa att hon hade tänkt igenom allt i flera dagar och insett att hon tvingat på oss en idé som hon ansåg var ett vuxet och moget beslut, men som kanske inte speglade vår generation. Hon hävdade att hon nu förstod att vi inte menat något illa och att hon kanske reagerat så här eftersom hon själv fick barn väldigt tidigt (hon var 16 då hon fick sitt första barn, och hade tre barn innan hon fyllt 23) och därmed har beslut innefattande barn alltid funnits i hennes värld.

För både mig och min sambo kändes det som en sten som släppte från vårt bröst. Samtidigt har jag lite svårt att hoppas på att hon menar det hon säger, eftersom hon redan en gång tidigare tagit tillbaks allt hon sagt. Min sambo hävdar dock att det verkligen lät som att hon menade det den här gången, och om hon menar det så är allt förlåtet för min del. Allt jag ville var att hon skulle förstå vår sida av saken, och att vi inte menade något illa. Att hon sedan mellan raderna menade att hon "insett" att vi fortfarande är väldigt unga (kanske inte helt vuxna?) är en annan femma, men jag tänker inte lägga någon vikt vid det. Hon är som hon själv säger av en helt annan generation (hon har fyllt 60 för några år sedan), och jag är glad att hon kommit så pass långt att hon inser det själv.

Nu väntar vi bara på att min sambos syster/prästen ska ringa och be om ursäkt. Min sambo hävdade att hon kanske tycker att hon bett om ursäkt, eftersom hon i slutet av vårt senaste samtal kramade om oss och tackade oss för att vi förstod hennes sida av saken (?!). För mig är det väldigt långt ifrån en ursäkt, vill hon ha min förlåtelse så får hon allt försöka lite bättre än så.
Vi får se hur det blir nu, jag är iaf glad att min sambos mamma "krupit till korset", och jag är väldigt glad att jag kan skriva av mig här. Tack alla ni som skriver stöttande och medhållande kommentarer, det hjälper mig väldigt mycket! :)