Haha, idag måste jag väl vara först! 
Steg upp kl 6 och satte mig direkt för att börja jobba en stund härhemma, för vid lunchtid drar vi till Göteborg; det är ju GöteborgsVarvet imorgon. Härligt med helg. 
Koko - om du tuperade luggen och tog på en jeansskjorta vill jag se ett foto i galleriet.
Gulle dig! 
Jag är inte helnöjd med insatsen, men jag hade iallafall vett nog att dricka tillräckligt mycket, så att jag slapp ligga utslagen bredvid spåret som jag såg säkert 25 pers göra längs med vägen. 
Pappa sade att den han såg som låg ner som var längst kommen låg ca 200 m före mål. Det jag tyckte var lite konstigt var att arrangörerna inte underströk lite mer hur viktigt det är att dricka ordentligt under loppets gång, för att undvika att man stupar pga vätskebrist. Det kändes som att alla överraskades av att det var så himla varmt.
Muggles & Piggelin - tack för en trevlig stund i parken i eftermiddags! Så kul att få se hur era tjejer växer, och nu har jag ju fått träffa den händige kocken också.
Piggelin - IKEA har ju sömnadsservice, och jag tror att de syr upp gardiner även i andra tyger än sina egna. Kan vara värt att kolla upp iallafall, för deras priser är helt andra än det du nämnde. Snyggt tyg, förresten.
September - skickar ett gäng kramar till dig.
Muggles - jag har slutat att vara klämkäck, som jag sade tidigare idag (angående äggen), så jag skickar bara ett gäng kramar. Skönt att du har både din mamma och din man att prata ordentligt med iallafall.
Fru E - fortsätter hålla tummarna för ditt ruvande.
MrsB - kul att se dig här. Trivs du bra på jobbet?
BS - det låter verkligen som en riktig toppenpräst ni hade på dopet. Mysigt! Trevligt att det blev lyckat för övrigt också, bortsett från grälet. Vad fick Astrid för namn utöver tilltalsnamnet? 
Snorkis - det låter som att profylaxläraren gjorde ett bra jobb. Härligt!
MrsB - skönt att "ensamveckorna" närmar sig sitt slut åtminstone. Kan tänka mig att det är ungefär med andras barn som med ens egna; när de bara kräver massor utan att ge så mycket tillbaka blir man helt matt. Men jag är säker på att du håller barnen i örat på ett bra sätt.
Jag har nog egentligen ingen drömtid på Varvet, men ser helst att jag springer under 2 h. Ifjol hade jag ett par minuter under 2 h, medan det blev åt andra hållet i år. Å andra sidan sägs det att den extrema värmen (för löpning) gjorde att för normallöparen blev tiden 5-10 min sämre, så räknar man så var ju årets tid jämförbar med förra årets. Men lite retligt är det trots allt. 
Å andra sidan har vi redan bokat hotell inför nästa års tävling, så det är bara att tagga upp ordentligt inför nästa år, och försöka hinna träna lite mer.
Vad gulliga ni är som berömmer mig så!
Ore - du frågade ju i förra veckan om den samlade expertisens åsikt om Piff, och nu kommer äntligen svaret här. Logopeden sa ju till oss att hon trodde att Piff fortsatt kunde ha refluxproblem, även om de inte "syns" för blotta ögat, men efter att ha kollat diverse symptom på detta med oss (blodiga kräkningar, spänner sig i kroppen när man äter, gråter när man försöker svälja) avskrev gastroläkaren denna teori.
Det som däremot alla tror på är att det satt djupa psykiska spår hos Piff med de refluxproblem han hade fram tills han var ca 1.5 år, och att det är därför han inte vill äta. Någon förklaring till varför han åt så bra under ca en vecka och sen helt lade ner igen fick vi däremot inte.
Läkaren tycker att Piff har haft sond i längsta laget nu, så nu är det dags att försöka "tvinga" honom att börja äta igen. Därför har vi dragit sonden idag på morgonen, och så får vi se hur det går. Inget vidare till frukost idag åtminstone; 0.5 dl näringslösning imponerar inte på någon. På fredag ringer dietisten upp oss för att kolla läget och stötta om det behövs och på onsdag i nästa vecka ringer läkaren. Det känns bra att iallafall ha deras fulla stöd, och att de ringer upp så att man kan fråga om saker som dyker upp i skallen på en.
Vådan av vätskebrist har jag ju sett på nära håll i helgen, så om Piff inte dricker näringslösning blir det till att prova med allt annat flytande vi kan tänka oss. Läkaren har t o m sanktionerat ett för litet vätskeintag under ett par dagar, bara för att se om det går att få igång honom (vilket vi förstås hoppas inte ska behövas, men med Piff vet man ju aldrig).
Mina föräldrar har semester den här veckan, så i eftermiddag hämtar de Piff & Puff efter dagis och återlämnar dem först på onsdag. Ska bli spännande att se om mormor och morfar lyckas bättre med att få Piff att äta än vad vi gjort. Nu i helgen var vi verkligen glada att vi hade sonden, för det är inte många ml Piff ätit för egen maskin.
Hattis - det låter ju spännande! Om du missade ÄL pga att den var tidig, borde det ju definitivt vara plusläge nu. (För att tanten egentligen kanske borde kommit dag 26 eller så istället.) Håller tummarna!
Välkommen hem, Lappis! Härligt att höra att ni haft det så bra! Någon favoritupplevelse? Och vad fick du i födelsedagspresent?
Lappis - kan förstå att båda de upplevelserna kvalar in på topplistan. Angående födelsedagspresent så tänkte jag utöver resan, ja, men det är klart; med alla de upplevelserna "krävs" det ju knappast någon fysisk present.
Lappis - ah, då blev du verkligen ordentligt firad med tjusiga saker också. Blev det ett par sådana där "bryta-benen-varning-höga-klackar"-skor? Med din dansbakgrund kan du säkert hantera dem på ett tjusigt sätt. Ser fram emot den utförliga rapporten i resetråden sen.
Muggles & PB - så trist när ivf-andet krockar med roliga saker man vill göra. 
AM - ska du bli TV-kändis får du tala om när det är dags, så att man kan få kolla.
Snaily - håller förstås tummarna för dig idag.
Snaily - börjar med att skicka ett gäng varma kramar! Det är ju jättesvårt, för att inte säga omöjligt att råda om hur någon annan ska göra i en sådan här sits, utan var och en får väl helt enkelt berätta hur den har/hade tänkt i liknande situationer, och sen får ni avgöra vad som känns rätt för er.
Som någon skrev tidigare tycker jag också att det avgörande kring att göra fvp eller ej är hur ni planerar att hantera beskedet. Om ni ändå inte tänker göra abort, oavsett fel på barnet, tycker jag att det absolut inte finns någon anledning att göra fvp. Det enda fvp isåfall leder till är en ökad missfalsrisk, men utan att "ge" något tillbaka, förutom vetskap, men den kanske inte spelar så stor roll då. Om ni å andra sidan överväger att avbryta graviditeten om det är något fel på barnet så skulle jag definitivt göra fvp, för då finns det ju mer ett värde i att veta.
För egen del kan jag bara säga att jag gått vidare till att göra fvp. Innan maken och jag gjorde KUB hade vi redan bestämt oss för att göra fvp om vi fick dåliga siffror. Vi kände båda att vi inte ville ha ett handikappat barn, om det gick att undvika, så därför hade vi avbrutit om även fvp hade bekräftat de dåliga siffrorna. För oss hade det varit värt den förhöjda missfallsrisken för att få ett säkrare svar.
Sen gick det ju som det gick iallafall flr oss, med de problem den för tidiga födseln fört med sig, och för vår del kan jag bara säga att det bekräftar tankarna kring att vi skulle gjort ett fvp vid dåliga KUB-siffror, för så jobbigt som vi har haft det nu, med något som trots allt är tidsbegränsat, hade jag blivit tokig av om jag skulle behövt ha stått ut med "livet ut". Men detta är bara mina tankar och hur jag känner; det finns garanterat andra som är bättre än jag på att acceptera och leva med handikappade barn. (Hemskt ledsen om jag låter hård och otrevlig, men jag bara berättar hur jag tänker. )
Sannolikhet och statistik är verkligen lömska fiender, och det är jättejobbigt att veta hur man ska förhålla sig till dem. Samtidigt ger de åtminstone mig, som är ingenjör och van att tänka logiskt och rationellt, ett sätt att förhålla mig till någonting. Många i personalen på neo tyckte nog att vi var besvärliga som ville ha siffror och statistik för alla risker, men för mig och maken var det det bästa sättet att hantera situationen på.
Återigen - massor av kramar till dig, Snigeln! 
Hattis - usch, så ledsamt med minus. Kram på dig!
Gosnosen - tack! Jag är väldigt tacksam för att maken och jag fick några år utan barn först, så att vi fick chansen att göra en massa resor tillsammans och verkligen stärka vår relation. Nu känns det som att vi klarar av vad som helst tillsammans. Hade detta varit en hoppsan-graviditet, som blivit efter bara några månaders bekantskap, tror jag att situationen varit ännu mycket värre. Nu vet vi iallafall var vi har varandra, och kan förlita oss på varandra till 100%.
