Hur man fastnar och aldrig kommer loss igen

Koko - usch, vad jobbigt med Conny! Typiskt att kräkningarna skulle komma just nu, när han slagit sig också, så att man inte vet om kräkningarna beror på magsjuka eller hjärnskakning. Jag håller helt med om att sjukvården slösar stora resurser genom sin dåliga planering och administration. Min erfarenhet är också att om man är riktigt sjuk och dålig så finns det ordentliga resurser att sätta in (och det görs), men när det är sådär mittemellan fungerar vården mycket sämre. Tre månader på neo och ett antal vårdbesök senare är man ganska luttrad... Stor kram och hoppas att dagen idag blir bättre.

PB - krya på dig!

Snaily - hur "råkar" man googla på graviditetsdiabetes? Jättetrist om det är det du fått, men det går väl att hålla under kontroll på ett bra sätt?

Nenne - skönt att kunna sätta punkt när alla fått säga sitt; det tjänar ju inget till att älta allt i evighet heller. 

Koko - det kan ju vara magsjuka fastän det varar längre än några timmar. Både Piff & Puff kräktes och hade diarréer i 3-4 dagar när de var dåliga vid påsk. Känns konstigt att "trösta" med att det kan vara magsjuka, men hellre det än hjärnskakning, om man får välja. Kram på dig!

Piff äter förresten inget vidare, så vi kör på med sond nu.

Telis - åh nej, jag vill ju träffa dig (och kanske Televinken) i juni!

BS - vad trist att det aldrig lossnar i relationen mellan Iris och hennes pappa. Kan man inte få hjälp nånstans ifrån för att få rätsida på problemet?

Det var väl Frejis dotter som föddes med tänder, eller minns jag fel?

Och jag sitter här och försöker lära mig mer om en applikation jag ska jobba med. Intressant, men det hjälper knappast en seg fredagseftermiddag när man bara vill hem och hålla helg.

Koko - jag menade bara att det ju kunde vara magsjuka även om kräkningarna höll i sig ett tag (läs: flera dagar), för det lät som att du var mer orolig för hjärnskakning ju längre kräkningarna höll på. Skönt att det verkar ha vänt nu iallafall, och mig veterligen får man inte diarré av hjärnskakning, så kräksjukediagnosen låter ju rätt säker. Kram!

AM - hoppas att det här energikrävande grubblet snart är förbi, så att du har tid med oss igen. Kram!

Lappis - oj, vilken mardröm för föräldrarna med er dyra lampa som pajade. Det hittills värsta som hänt oss är att Piff brutit av en del av en blommande stängel på en orkidé som stod på golvet hos kompisar till oss. Hoppas innerligt att vi slipper vara med om värre saker än så. Igår var vi på middag hos min systers svärföräldrar och det hemmet är bland de mest överpyntade jag någonsin sett, men som tur var, var vi många som kunde hjälpas åt att hålla ögonen på Piff & Puff. Dessutom var de mest intresserade av att flytta dekorationsstenar från en korg till en annan, så det gick ganska bra för dem att underhålla sig på egen hand. Och eftersom middagsluren blev kort (deras eget val) somnade de fort och lätt på kvällen, så att vi fick lite vuxentid med de andra gästerna.

Idag har det dock varit en riktigt grinig dag, för både barn och föräldrar, så jag är glad att den snart är slut. Piff & Puff ska alldeles strax isäng, och sen ska jag gå ut och klippa ner våra Astird Lindgren-rosor på framsidan. Lite i senaste laget, men bättre sent än aldrig försöker jag intala mig. På torsdag ska vi hyra jordfräs för att köra upp vår risiga gräsmatta, så det lär blir lite trädgårdsarbete framöver.

EA - vad trist att det var så få blåsor, men Snailys andra ivf-omgång visar ju att man inte ska ge slaget förlorat ändå.

Själv tycker jag verkligen att tillvaron med Piff & Puff suger för tillfället. Igår var det bara en j-kla massa gnäll hela dagen, oavsett vad vi gjorde, och dessutom krånglar även Puff rejält med maten nu. Han äter ju inga stora mängder vanlig mat (inga stora = inte tillräckligt för att täcka hans behov), så därför har näringslösningen varit en välbehövlig räddningsplanka. Den har han verkligen gillat och ätit ordentligt av, men nu är det dags att krångla med den. Det är så s-tans trist när man jämt måste skälla och gnälla för att få i honom lite mat.

Jag funderade lite både igår och imorse på vad det egentligen är jag känner för mina barn, och det som bäst beskriver känslorna just nu är att Piff & Puff är människorna jag hatar att älska. Jag blev verkligen sänkt av att Piff föll tillbaka i sitt matvägransträsk och när nu Puff också klöddar värre än vanligt blev det droppen som fick bägaren att rinna över.

I förra veckan slutade jag med min medicinering, men efter hur det känts de senaste dagarna får jag sätta in den igen, för jag går runt och är konstant arg och sur på Piff & Puff, och så orkar jag inte ha det. Men fy f-n vad jag är trött på det här j-vla livet med de här j-vla barnen. Jag önskar att de aldrig hade fötts!

Bs - vi kan ju ha samma känslor inför våra barn, även om de beror på olika orsaker. Oavsett vad anledningen är, är det ju jättejobbigt när man jämt måste bli arg på/bli osams med sitt barn, för att det inte på egen hand fattar vad som är nödvändigt. Både du och jag får ju strida för sådant som "i normala" fall sak fungera utan några större problem.

Nenne - ja, hopplöst är bara förnamnet! Jag har lämnat ett telefonmeddelande till logopeden nu, för jag känner att jag måste diskutera Piff med henne NU. Hon har telefontid på måndagar mellan 9 och 10, men tror du hon svarade? Jag vill diskutera om man på något sätt kan återskapa det sug efter mat som Piff uppvisade i samband med magsjukan för några veckor sen, för därefter betedde han sig ju normalt i knappt en vecka. Funderar på om man kan ge honom bara vätskeersättning ett par dagar, för att han ska bli riktigt hungrig och vilja äta igen. Som sagt, mina funderingar, men jag känner att de kräver att bli diskuterade med ett "proffs" innan jag vågar sätta dem i verket.

Parnassia - vi får hjälp av våra föräldrar och min syster, och dessutom träffar jag en psykolog och barnen går till både logoped, dietist och gastrospecialist. Det är klart att makens och min relation till viss del blir lidande, för är han eller jag arga på barnen, blir vi ju lite mer allmänt griniga också, även om det går hyfsat att vara trevliga mot varandra. Men man är ju rätt så matt när barnen lagt sig på kvällen och knappast fylld av positiv energi. Snacka om att små människor kan vara gigantiska energitjuvar!

Muggles - tack för tipset och kramen! Har beställt en av böckerna på biblioteket, av dem Utterback rekommenderar. För ett tag sen läste jag Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127026825), men den talade inte riktigt till mig. Annars handlar den ju delvis om samma sak som det som förespråkas inom Mindfulness, nämligen acceptans. Det är verkligen det det handlar om i mitt fall, för jag känner många gånger att acceptera ( i just mitt fall) känns som att ge upp, och det är ju det sista jag vill göra. Att medicinera hjälper mig definitivt att acceptera, men samtidigt känns det lite som att det då inte är "jag" som accepterar, utan mitt "medicin-jag". Åh, just nu är jag så arg att jag skulle kunna slå sönder datorskärmen framför mig. Jag hatar att Piff & Puff har försatt mig i den här situationen, så att jag inte kan få vara mitt vanliga levnadsglada jag. Jävla snorungar, pissapor, fisgrisar, aphjärnor, r-vhål - ja, ni hör ju hur jag känner. Och inte skäms jag för det heller. Mina barn har förstört mitt liv känns det som - är det verkligen rimligt att begära av sig själv att man ska älska dem förbehållslöst då?

.-[