Hur man fastnar och aldrig kommer loss igen
Lappis - jo, ibland blir man ju grinig i humöret även mot sin respektive, fastän det egentligen är barnen man är förbannad eller besviken på. Då gäller det att veta (om man är den som är utsatt för grinigheten) att det där bara är ett symptom på något som har med barnen att göra, inte med oss som par. Sen har vi ju fantastiska mor- och farföräldrar som stöttar oss också, så att vi får lite tid för oss själva.
Angående den här levnadsberättelsen du skriver; måste den vara "perfekt" ifrån början, eller finns det en chans att få feedback från soctanten och kanske diskutera med henne innan man färdigställer? Eller riskerar man att framstå i dålig dager då?
Äsch, Snaily, det är klart att vi lyssnar. Nästa gång någon skriver trådstart får vi se till att man avkrävs löften om "i nöd och i lust" innan man som ny ger sig in i tråden.
Nä, det är ju inga lätta ämnen ni ställs inför, så det förståndigaste vore ju om man kunde diskutera det med någon insatt innan slutversionen författas. Å andra sidan verkar så mycket inom adoptionsprocessen stå på lösa grundvalar, så jag hade inte förvånats av om man kunde framstå i dålig dager om man inte hade ett perfekt resultat direkt.
God morgon!
Snaily - har du kunnat sova inatt? Hoppas det. Kram igen!
Sweet - inte heller jag trodde att UL var såpass tydligt vad gäller att upptäcka kromosomavvikelser. Intressant att höra.
PB - OM vi bestämmer oss för att så småningom försöka få ett syskon till Piff & Puff är det min stora skräck att vi ska få ett handikappat eller allvarligt sjukt barn. Tänk att ha tagit sig igenom (förhoppningsvis) allt elände med Piff & Puffs ätande och vara ute på andra sidan, och sen få ett svårt sjukt barn. Jag tror att det skulle knäcka mig, och det är en av anledningarna till att jag verkligen tvekar kring ett syskon. Jag tror iallafall att vi vid en eventuell graviditet skulle göra alla de tester som finns, bara för att bli så säkra som möjligt. Sen vet ju jag bättre än de flesta att det kan komma mycket annat elände senare också, men någonstans får man väl bestämma sig för att dra gränsen.
Fru E - hur går det för dig? Inga tecken på vare sig det ena eller det andra? Kram!
En helt annan sak: jag följer inte kronprinsessbröllpet särskilt noga, men jösses vad upprörd jag är över att Victoria ska ledas in av sin pappa! Jag tycker att hon har varit en förebild i många avseenden (bl a när hon gick ut och berättade om sina ätstörningar), men det här tycker jag är ett riktigt lågvattenmärke. Hon är ju en i högsta grad officiell person och man vet ju hur mycket trenderna påverkas av hur ett prinsessbröllop är utformat. Nä, tummen ner, säger jag!
AM - jag håller helt med dig. Jag har också sett mig som rojalist; inte jätteimpad av allt som har med hovet att göra, men gillar glamouren och tycker att de gör ett bra PR-jobb för Sverige. Däremot känner jag mig mer tveksam nu, i samband med brudöverlämningen. Silvia gillar jag inte heller, av precis samma anledningar som du.
Muggles - det där med sen mens och sen ÄL lät ju väldigt logiskt och troligt. Ingenjörsförklaring.
Ja. Jetlag brukar sitta kvar åtminstone i 3 dagar, så du klarar dig unden imorgon också.
Idrottsmän brukar räkna med en timme i återställning per dygn, så när det är stora mästerskap lång borta brukar de åka dit i god tid, för att verkligen hinna ställa om.