PB - jag har läst några sidor bakåt och dina förklaringar om ert sexliv, jag tycker att du beskriver det så målande ch jag förstår precis vad du menar - dock är jag inte där själv och har aldrig varit där m min man sen 6 år , men väldigt nära med mitt ex- jag har också vänner samt svägerskor som är eller har varit där och beskrivit det PRECIS som du gör nu. Där har det också varit barn, trångbodhet, natt eller skiftjobb, fritidsaktiviteter eller andra prioriteringar som tar vuxentiden samt att man har olika värderingar och behov som styr. Detta är en mkt vanlig anledning till varför folk separerar - och just kvinnors kärlek och intresse dör av detta. Att inte bli sedd i vardagen gör att man dör en smula varje dag, och precis som du säger så orkar man ta tag i det vara drivande, påhittig eller skämtsam ett tag, kanske i flera år, innan man ger upp och låter det vara... och det är då, när man gör det som det tyvärr brukar gå åt fel håll...
mina väninnor som har kommit till mig med sådana här problem har jag suttit och diskuterat med länge länge, det jag brukar säga är att man ska PRATA, prata och än mer prata. kanske ska man rannsaka sig själv lite innan man ger sig in i vilda diskussioner och se när det började egentligen, har man haft överseende m sin partners brister i början och hoppas på att han självmant skulle ändra sig, ja då har man själv mkt att jobba på. Antingen får man acceptera att man är den som drar igång allt eller så får man fundera på hur man vill ha det, vad är viktigt i förhållandet och vad är man beredd att göra, o ibland offra, för att ta sig dit. Det kan krävas att man går i egen terapi för att kunna sätta ord på sina känslor så att man också lär sig förstå sig själv och mannen -för är man inte tydlig med sig själv så kan aldrig en man förstå vad man egentligen tycker o menar (sorry men känsloprat är en kvinna generellt bättre på)
vilka förväntningar och förhoppningar har man själv och vilka har partnern? delar man dem med varandra eller lever man paralella liv? vad är att visa ömhet och kärlek tycker du? tycker partnern likadant? osv osv
parterapi kan också vara aktuellt om problemet varat länge och att man känner att hit men inte längre. kankse inte ett problem hela tiden utan att man själv har kompromissat och "offrat" så mkt i förhållandet att man sen inte orkar mera och det är först då problemet gör sig till känna.
om partnern har ändrat sig genom åren så får man rannsaka det - när skedde det och hur levde man då? vad gjorde jag när han ändrade sig, hur reagerade han på det osv osv
Sen kan det ju vara så att ens partner mår mkt dåligt pga jobb, familj, vänner, barn, oro rädsla ja u namet it och då, om man inte brukar pratar om allt ja då brukar det vara riktigt svårt att komma vidare (2 av mina vänner var i sådan förhållande och de höll inte för hur de än försökte så vägrade deras partner att göra ngt åt situationen och valde att lösa det men en ny tjej istället)
oavsett ert scenario så hoppas jag att ni lyckas lösa det och jag tycker att du är jättestark som vågar skriva o det här - styrkekram till dig!!!
liten - man får tänka att 30h barnomsorg är lyx - du älskar ju inte mindre mindre för det, det är bara så skönt när man vet att de har det bra och blir stimulerade medan man själv får ordning på annat i livet
Sexdiskussion i övrigt - ja inte tyckte väl jag att det var ngt speciellt m gravidsexet, visst vi körde väl på som vanligt men det kändes annorlunda, bra men annorlunda. däremot ngn månad efter att hon föddes (med ks) så kändes det bättre, dock ammade jag så det var ingen wow känsla, först när jag slutat amma så kom allt tillbaka och jag kände att jaha - var det såhör det "skulle" kännas. lustigt det där, måste ju vara hormonellt. dock har jag ingen erfarenhet av att jag eler maken inte velat haft sex ngt vare sig före, udner eller efter grav,men visst har man dagar då man är slut efter en lååång arbetsdag eller att barnen e sjuka och att natten kommer att bli lång, ja då spelar det ingen roll hur länge sen sist det var för då vill man bara sova 
