Men herregud! 
Apropå kroppsspråket:
Här testas det för ÄL varjemorgon. Kroppen säger ÄL sedan någon dag tycker jag, men ingen glad gubbe än. I bipacksedeln står att testet bara kan läsas av digitalt så man ska inte bry sig om de streck man kanske ser på stickan. Men vaddå? det är ju en exakt likadan sticka som på de tester som inte är digitala? och det har hittills varit först ett streck, sedan ett mycket svagt till som ökat i styrka för att imorse vara nästan jämnstarkt med det första. Det tolkar jag som att det kommer att vara glad gubbe imorgon. Typ. Så var det förra gången iallafall.
Därför är jag väldigt glad att det är lite svalare idag för vem fasen överlever sex i sådan här hetta?
Så, efter fotbollen ikväll blir det ett sådant där spontant, romantiskt och glöm inte-aaavslappnat-ögonblick igen. Vare sig vi vill eller inte.
Inte för att chanserna är stora, med min enda öppna äggledare och åldern och hela killivitten, men faktum är ju ändå att den lilla lilla chansen finns.
Det hade varit FÖRBANNAT coolt att så att säga knäppa den sista ivf:en på näsan måste jag säga.
Hm, en gång i tiden hade jag också tyckt att en gån i veckan var lite.
Så är det inte längre.
har ALLA i den här tråden fantastiska sexliv och ofta? 
Jag har fått för mig det.
Jag vill också se Japan!
Ja, jag vet inte...jag är inne på något riktigt känsligt för min/vår del här nu...Jag är säker på att det finns de som gjort slut om de ras sexliv gått så i stå som vårat gjort. Vi hade det hur bra som helst första året. Sedan blev jag både gravid och jättedeprimerad. Sedan kom sonen och vi bodde tio år i en liten stuga där han sov i samma rum. Dessutom jobbade ju sambon natt, antingen fem eller fyra nätter i rad. Inte så konstigt att det blev lite stiltje kanske. Och numera jobbar han ju fortfarande natt ibland. Och han lägger sig i stort sett alltid före mig. Och jag har egentligen typ ingen sexlust alls sedan vi började med allt meck för över ett år sedan. Åren inna dess ville jag åtminstone vilja om ni hänger med. Men det blev rätt pressat när jag började kolla ÄL med stickor och allt blev så jävla..ja ni vet...
Och sedan vet ni ju att jag flera gånger pratat om och varit ledsen över att min sambo inte är så initiativrik här i tillvaron. Det innefattar även den delen av vårt liv. Jag har sagt tusen gånger att om jag inte får känna att han vill vara med mig och är rädd om mig så kan det vara. Det främjar inte heller ett hott och sprudlande sexliv när man känner sig sårad eller tagen för given, missförstådd eller förbannad.
Jag tror vi gått och går igenom en tid i våra liv där det kanske kunde varit så att det där sexlivet vore ett kitt om vi redan hade haft det kanon-som det var i början. Men nu blir det liksom ytterligare en sak i "borde ta itu med" jämte jobbansökningar, husunderhåll och allt vad det nu är.
Oj, det här hade jag inte tänkt prata om i den här tråden faktiskt...men det är väl kanske bra.
Lappis, jag tycker också det är viktigt med ömhet och närhet och jag tror att den största utmaningen i vårt förhållande är att min sambo inte haft en uppväxt där det varit något man visat/fått i någon vidare utsträckning. Jag tycker dessutom att det är där ens sexliv liksom börjar. Det är liksom inte bara att trycka på "On" när man väl lagt sig om allt som borde funnits där innan inte varit med på kartan. Som att inte bara sleva i sig sin mat med blicken i tallriken eller i en tidning för att sedan bara glo på tv utan att pratas vid.
Och att jobba mycket extra, så man är precis slut när man väl är ledig, och sådana val, har också ett pris. Då är man inte så tillgänglig för någon annan. Vare sig när man är på jobbet-eller när man kommer hem.
Det finns många faktorer, min vikt och trivseln med den egna kroppen, sambons jobb och hur hans umör blir av det stället..och IVF:erna... och jag tror att när allt kommer omkring så är vi nog inte så ensamma, om man väl visste hur "de flesta" har det därhemma.
Men det finns helt klart utvecklingspotential här.
Lappis, ja precis! Det är det jag sagt de gånger jag haft mina "nu är det allvar-bryt" senaste tiden. Att jag dör en bit varje dag och det kommer att sluta med att han förlorar mig. Jag behöver också finnas!
Det är därför jag oroa mig så över hans jobb, för det går verkligen ut över hela vår tillvaro. Det är ju inte så lätt att komma hem och vara full av ömhet när man har det som han har det nu. Och med ivf:erna och alltihop, så känns det som att man sätter det där med sex åt sidan och liksom tar det som är det mest akuta just nu.
Risken är ju att det alltid är något annat.
Samtidigt så lever vi ju ihop sedan 11 år och vill ju fortsätta med det, så något rätt måste vi ju ha som fått det att hålla ihop ändå.
Piggelin, OM ni kommer neröver så vore det ju alldeles otroligt kul att få träffas! SJÄLVKLART är ni välkomna hit då och vill ni får ni gärna stanna en att eller två om ni känner att det skulle passa. När börjar er semester?
Joho, absolut, ju mer boat man har-vilket såklart särskilt inkulderar nyputasde fönster, desto me beägen blir koroppen att leverera bebisar! 
Och jo, jag vet. Vi jobbar på det. Och senaste halvåret har det mycket handlat om den verbala nivån. Att man kanske kan komma hem och ta ögonkontakt och säga "hej, hur har din dag varit" innan man försvinner in på dass i 40 minuter typ.
Små små möten som skapar kontakt.
Som igår, när han kapade ved och jag efter ett tag gick ut med en iskall öl till honom. Då blev han glad.
Haha! Jag är ganska bra på små chok-överraskningar, vilket hanINTE är, så det där med att om jag börjar hakar han väl på, det är sant i så måtto att han knappast nekar eller så. Men någonstans längs vägen tror jag jag ledsnade på att alltid vara först. Och han har förlänge sedan passerat stadiet då det skulle funka att vara lite skämtsam. Hn har mycket mycket ömhet att ta igen. Egentligen sådan uppmärksamhet som jag mer betecknar som vanligt folkhyfs, och som handlar om att inte bara gå helt in i sig själv.
Men jag har inte givit upp hoppet och han har hju sina ljusa stunder. >Men jag trior lust är så oerhört mucket mer sammansatt och så mycket spelar in, än vad vi kanske fattar ens.
Dessutom tror jag att man liksom "vänjer sig av" och kroppen lite somnar in om ni fattar. Jo, för är det nyss man hade sex så har man gärna mer igen snart, men är det skitlänge sedan så spealr det liksom mindre och mindre roll.
Själv skulle jag behöva börja längta efter att ens längta typ. Det är ju en sak om man går runt och VILL ha sex-ja, då är ju initiativ på sin plats. Men när det mer är så att man inser att man BORDE vilja, för att det vore bra för ens liv, tja, då är det inte lika självklart.
Undrar hur många föräldrar som förresten skulle vara tvugna att kryssa i "sova" som förstahandsval på lista, framför "passionerat sex"?
