Sweet, Jag måste bara säga-inte bara för ditt senaste inlägg, utan det intryck du allmänt lämnar i tråden-att du verkar vara en alldeles underbar tjej som verkligen har ett nick som passar dig på pricken. 
Jag och Piggelin satt förresten här i -vad som än så länge är Casa Passion, medan jag och Parnassia fostrar våra barn-och pratade om just hur snäv den lilla pyttiga med hårda ramen är för vad som är rätt och lagom att göra i det här landet. Alla vet vi ju hur det tycks om allt-från hur många barn man ska ha, till amning och fördelning av f-peng, till vilken TV, gräsklippare och fondtapet man gör rätt i att skaffa.
OMS, skönt att någon annan klämmer till med ett lån-inlägg iband... 
För egen del känner jag just i det här skedet av mitt liv att det snarare retar mig än pepar, att jag mycket väl vet att tur och kontakter är själva grejen-inte att man var så förbannat välplanerad och duktig när man gick ut gymnasiet och sedan flitigt pluggade med målmedvetenhet och i sitt anletes svett.
Om det vore så att alla de som tjänar mellan 30 och 40 papp i månaden verkligen hade jobbat röven av sig för att nå dit, och jag själv hade pillat navelludd och spelat vad det nu var Nenne sa, så hade jag tyckt att det var rätt åt mig att jag själv tjänar hälften även när jag har en anställning.
Nu känner jag mest att jag själv varit korkad nog att "följa hjärtat" uatn att reflektera närmare över hur kassa lönerna är på mitt område, och att andra haft antingen vett att plugga åtminstone ekonomisk linje på gymnasiet eller vad de nu gått, och /eller sedan haft både turen och kontakterna som gör att de nu faktiskt har både jobb och inkomster som är helt bortom min verklighet.
När det gäller mig själv och mitt liv så är jag uppenbart mitt i någon slags äkta 40-årskris. Det är nu man ser att en bra bit passerat och vad blev det av den delen? Vad har man åstadkommit? Vad har man byggt upp+ Vem är man? Vart ska man nu? Ska det var så här? Barn, förhållande, jobb, boende, ekonomi, kroppen, intressen...det är kanske precis så patetiskt som det ofta framställs. Men samtidigt skär det genom märg och ben och man vet att den enda som har ansvaret framöver är man själv-samtidigt sm förändringarna som sker hela tiden knappast är något man kan styra. Åtminstone inte i någon nämnvärd grad. Och inte när det kommer till det jag egentligen tycker räknas.
För egentligen har jag aldrig jagat pengar. Eller prylar. Eller brytt mig om vad andra tycker man borde och inte.
Men det är trist att se de små små tecknen-eller höra de rätt högljudda åsikterna, när man svara på Frågan. (Vad jobbar du med då?) (Jaha hur går det därnere på nya stället, har du fått något jobb än?) (Passion, är det inte på tiden att du skaffar dig ett riktigt jobb?)
Parnassia, när jag blev uppsagd från senaste anställningen, visste jag att det egentligen var skitbra, för jag trivdes inte längre och slapp därmed säga upp mig = få 40 karensdagar på A-kassan. Jag visste också att jag därmed skulle bli tvungen att komma vidare, istället för att bli kvar av dum lojalitet eller bekvämlighet.
Ändå var det hemskt att få det där brevet! Shit vilken dålig känsla i magen! Och så tänkte jag:"Jaha, förra gången jag var gravid var jag arbetslös och njöt inte alls av min föräldraledighet så som de som visste vad de skulle tillbaka till och ATT de hade ett jobb. Nu blir det-ifall jag blir gravid-lika jävla dant igen."
Om åtminstone punkten "bli gravid och få ett friskt barn" skulle kunna funka för mig, så känner jag att de andra punkterna på listan vad man vill göra/ta itu med/åstadkomma/förverkliga här i livet, dem kan jag väl ta lite efter hand.
Men inte den.
Så, där har ni ett inlägg i maratonklassen. Det enda maraton ni någonsin kommer att se mig i.
