AM, jag känner igen det du just skrev så jag kunde skrivit det själv. Jag gick här med dammsugaren för tio minuter sedan och tänkte mig i n i ett samtal hos psykologen "ja, jo, jag vet inte om jag bara har en livskris-baserad på både ålder och uppbrott, eller om jag faktiskt är en aning deprimerad..."
Och så skäms jag för jag tänker att "men herregud människa, du har ETT barn, går hemma och du klarar inte ens av att hålla det städat, hur jävla svårt kan det vara"
Men, alla som läst det senaste halvåret vet ju att det är ömsom upp och ömsom ner och inte så alldeles järnstabilt hela tiden härifrån mitt håll.
Jag försöker väl bottna i vårt liv, vår familj och vår framtid trots alla frgetecken och att allt inte är så rosenrött antar jag.
Hm, och så skriver du om vårdepression, du, som i mina ögon framstår som så driven, duktig och värsta energiknippet. Jag är jämt så impad av alla dina middagar och allt du håller på med. Och din karaktär, att se till att gå ner de kioln du vill tex.
Undrar varför man är så dum så man verkligen inte tror att alla känner sig lika översvämmande som man själv ibland?
Själv är jag rätt missnöjd med mina åstadkommanden i livet för närvarande. Det enda jag verkligen, verkligen är nöjd med och som är bättre än jag förtjänar är min son.
Allt annat känns som stora feta borden som jag måste Ta Itu Med och Jobba På. Som en riktig människa. En kvinna värdig namnet.
Jaja, jag har iallafall dammat fönsterbrädan och städat klart ett rum nu...