Ledsen och rädd - my life story

Skaffa hjälp!

Jag menar inget illa me det, ibland behöver vi samtalspartners för att reda ut och belysa viktiga frågor i livet. Jag tror att alla i flera perioder i livet stannar upp och funderar över vad de egentligen vill och varför de inte lever livet de trodde de skulle leva när de "drömde" om att bli vuxen.

Det där med att hitta sig själv, det är väldigt olika hur man gör det. Ibland gör man det tillsammans med andra, genom att jämföra och värdera egenskaper och handlingar men också genom "själaskådning". Om du har ett jobb du trivs med, goda vänner och en pojkvän som uppenbarligen vill leva med dig i fasen ni är i livet just nu. Varför utgå ifrån att du ska känna att ni vill dela livet och skaffa barn och allt ska bli så superlyckligt nu genast?

Jag har inga bättre råd än att grubbla lagom, försöka hitta någon att prata med, t.ex. inom Svenska Kyrkan, och lugn bara lugn, alla har det lite jobbigt mellan varven.

Tack för ditt svar. Jag har sökt hjälp, men det tar ju lite tid. Fler kloka ord? Känns som att jag sitter fast. :(

Jag vet hur det känns när man "sitter fast" och tankarna löper amock i huvudet. Mina sympatier till dig som brottas med detta just nu, det är jobbigt och ibland känns det som om man bara vill ge upp MEN ge inte upp! Det kommer en ljusning.

Jag kanske kan trösta med att jag som delat mitt liv med en annan människa i nästan 12 år många gånger velat vara singel och vara min egen och veta vem jag är. Jag är den jag är därföär att jag delar mitt liv med denna man som nu ska bli min man. Det har tagit tid, ork och mycket tårar att nå dit vi är idag och nu är jag återigen kär och klängtar efter att få somna bredvid honom på kvällen och vaknar bredvid honom på morgonen. Det har inte alltid varit så, det har kommit ocjh gått stunder då jag trott han ska lämna mig och jag har velat lämna honom, velat testa allt det där som jag inte gjort eftersom jag inte varit singel. Idag är jag glad åt hans sällskap, glad i honom och jag glädjs åt vårt liv och vår historia tillsammans. Även om vi hade gått skiljda vägar har han varit en stor del av mitt liv och därmed format mig till den jag är idag.

Jag tror en del av nyckeln ligger i din inledning - du trodde det skulle kännas självklart och fantastiskt vid en viss punkt. Men man får tillåta sig att fortsätta tvivla, vilja mer och annorlunda, Förmodligen är rådet om samtalskontakt klokt, för har du fastnat i tankebanorna så behöver man hjälp att nysta ut sig ur hörnet man målar in sig i.

Jag kan bara jämföra med mig - jag är 35, har vad som uppfattas som ett prestigejobb, lyckligt äktenskap och innerstadslägenhet - saker jag aldrig kunnat drömma om för 12-15 år sen. tror du jag är nöjd? Näe... Privat är det inga problem, men jobbmässigt, oj vad missnöjd jag känner mig, har inte kommit så långt som jag skulle vilja, etc etc. Men det är en OK känsla, man är sällan så lycklig som folk tror utifrån, de vet inte vad som utspelar sig inombords.

För min del, med "bara" yttre prestige som står på spel kanske jag kan påverka mer, men min poäng är att du behöver inte se ner på dig själv. Det är OK att inte veta, att vara liten och osäker, att saker ser bra ut på utsidan men man ändå inte är nöjd. Man måste inte vara himlastormande lycklig och säker hela tiden, det räcker med att saker är OK för tillfället och så kan man istället låta sig jobba vidare med dem. Nuet är inte hela framtiden, den får vara just nuet.

Tack, tack! Era svar betyder jättemycket. Fler klokingar därute? :)

Fått tid till läkare för vidare remiss till psykolog nästa vecka... Försöker att inte tänka o känna så mycket just nu utan bara ta en dag i taget. Något som stressar mig rätt mycket är att jag har en bostadsrätt som jag hyrt ut i ett år i andrahand och nu bör sälja... men det går bara inte att dra igång det när jag känner mig såhär. Men den får väl stå tom över sommaren, det är en låg hyra...

Var tydlig hos läkaren vilka behov du har, att det är angeläget osv. Jag jobbar själv i "branschen" och vet att man måste prioritera bland patienterna... Lycka till!!