Ledsen och rädd - my life story

Jag tror en del av nyckeln ligger i din inledning - du trodde det skulle kännas självklart och fantastiskt vid en viss punkt. Men man får tillåta sig att fortsätta tvivla, vilja mer och annorlunda, Förmodligen är rådet om samtalskontakt klokt, för har du fastnat i tankebanorna så behöver man hjälp att nysta ut sig ur hörnet man målar in sig i.

Jag kan bara jämföra med mig - jag är 35, har vad som uppfattas som ett prestigejobb, lyckligt äktenskap och innerstadslägenhet - saker jag aldrig kunnat drömma om för 12-15 år sen. tror du jag är nöjd? Näe... Privat är det inga problem, men jobbmässigt, oj vad missnöjd jag känner mig, har inte kommit så långt som jag skulle vilja, etc etc. Men det är en OK känsla, man är sällan så lycklig som folk tror utifrån, de vet inte vad som utspelar sig inombords.

För min del, med "bara" yttre prestige som står på spel kanske jag kan påverka mer, men min poäng är att du behöver inte se ner på dig själv. Det är OK att inte veta, att vara liten och osäker, att saker ser bra ut på utsidan men man ändå inte är nöjd. Man måste inte vara himlastormande lycklig och säker hela tiden, det räcker med att saker är OK för tillfället och så kan man istället låta sig jobba vidare med dem. Nuet är inte hela framtiden, den får vara just nuet.