Ledsen och rädd - my life story

Tänk, jag trodde nog förut att jag skulle vara på rätt plats i livet och må bra när jag var 30-plus. Men nu är man här och livet känns jättejobbigt. Utåt sett är det inga problem - jag har ett jobb jag trivs med, fina vänner, omtänksam familj och en pojkvän sen snart 4 år som jag varit sambo med i 1 år. Men jag känner inte det här självklara i att det är Vi för resten av livet och att vi kommer att bilda familj och bli lyckliga. Jag vet inte ens om jag vill ha barn, och han är inte säker men tror att han kommer vilja det om ett par år. Jag har så otroligt dåligt samvete för att jag grubblar på oss och känner mig som en väldigt dålig människa som bara velar. Vissa perioder känns det jättebra och det är så mycket med honom som jag uppskattar. Andra perioder, som nu, känns det väldigt tungt och jag ser framför mig ett fritt liv som singel där jag ger mig tid att ta reda på vem jag är och vad jag vill med mitt liv utan att det ska behöva stämma ihop med någon annas livsval. Jag var nära att göra slut i höstas men både han och jag blev otroligt ledsna och vi bestämde oss att inte ge upp det vi har. Så med bakgrund av det vill jag ge oss det här året åtminstone för att inte "riva upp" något i onödan. Min sinnesstämnning varierar mycket o jag ser gärna livet i svart eller vitt, vilket gör att jag inte riktigt vågar lita på mina känslor och göra viktiga val utifrån dem utan att se lite grann över en längre tid hur det känns. Har någon några kloka råd på vägen? Jag väntar på att få remiss till psykolog, men vill gärna se lite klarare på alla tankar o känslor innan dess... det verkar dröja.

Jag ser ner på mig själv så mycket för att jag har de här tankarna.