I vått och torrt, under aftonstjärna och midnattssol...

Vilken förmiddag jag hade idag. Skulle o fika med några andra mammor + barn i en park här.
Skulle åka lite tidigare för att hinna gå med hunden. När jag var på väg ut genom dörren inser jag att jag inte vet var nycklarna finns, letar som en tok. får ringa efter maken som kommer hem med sina nycklar så jag kunde titta i bilen och förrådet. I förråden, i barnvagnen där ni där låg de. Bra då kan jag åka.... eller nej för skruttan har skitit som en tok. Bara att byta blöja, sätter henne i babyskyddet och hör ett BRAK och sedan ytterligare ett BRAK. Upp med lillskrutt, byter blöja.  Tittar på klockan inser att det nu gått 45 min sedan jag skulle åkt. In med allt och alla i bilen och åker o köper det jag skall äta under picnicen. När jag skall sätta ner E i sin stol igen ser jag att de vita byxorna börjar bli bruna. Bara att byta blöja i bilen. Börjar köra mot parken, inser att jaginte har något koppel med mig till hunden, får köra hem och hämta det.... kommer till parken typ 20 min för sent i stället för att 45 min innan som jag hade tänkt, lite grinig var jag fast kunde inte göra annat än skratta. Vissa dagar kan man lika gärna ligga kvar i sängen.

Hur har Bruttan det?

Leksi???

Hur jag mår?
Det vet jag inte riktigt.
Det är väl inget vidare egentligen, men jag vägrar känna efter idag. Det var gräsligt nog igår.

Det är inte alls så att jag går och bara tänker och grubblar på plus eller minus, utan det är mer en allt överskuggande känsla av allt i hela världen känns helt fel, jag vill krypa ur skinnet, jag känner mig skitarg, lättirriterad, totalt labil och jättetrött. Alltså ett case av grav PMS skulle man kunna sammanfatta det hela.  

Och det påminner mig dessutom obehagligt påtagligt om tiden då jag hade min depression med ångestatacker  ochallt. Det var så här jag mådde då typ.

Sammantaget:
Grav PMS för att det just är dagarna före mens-allså kommer den snart.
Ångest som kommer ur maktlöshet, ovisshet, rädsla och längtan.

Fast det var värst igår. Idag är det bättre, eller, jag är iallafall inte riktigt lika förbannad. Igår fick jag säga åt familjen att jag måste ha time out för att jag inte stod ut att ha någon i närheten. Bara vara ifred och rida ut kaoset inombords. Inga tröstande ord. Inga klämkäcka förhoppningar, inga klokskaper. Bara jag och någon slags UR-frustration. Jag hade kunnat slå sönder saker, sopa på folk och jag vet inte vad.

Balanserad och stabil....

Idag har jag iallafall samlat ihop själsförmögenheterna nog för att kunna läsa Harry Potter och äta glass med min son ute på gräset.

WOW Daa. Får rysningar på armarna. Va härligt med de två !!!!!

Hallå, Daaaaaaaaaaaaaaaaaa... du måste ju berätta MEEEEERA!!!!!!
Vad sa de? Hur käns det? Vad säger maken? Hur ska nui fira? För ni tänker väl fira? Ja, eller det är kanske därfö du inte är här...föratt du firar!

ÅH DAA!

Jag är sååå glad för er skull! Tvillingar, OH Mah Gawd!

*dansar omkring*

Jag har förresten börjat äta lite folsyra och gjort klart allt med läkaren ang. medicin och graviditet. Så nu är jag med på tåget också

Först en jättekram till Blommis.

Hoppas så att det går vägen för er.

Plingeling och tåget går ut i vida världen... HOOOOOOOOOOOOO HOOOOOOOOOOOO
*drar i tågvisslan*