I vått och torrt, under aftonstjärna och midnattssol...

Du, jag kör med Kanebos 38 sedan¨sisådär -96 eller så. Den är väldans bra!

Fan vad det svider!
Jag rev mig på vedklyvens egg så det blev en rejäl rispa och det sviiiiiiiiider ju så förbannat med sådana där sorters sår! Nu tvättade jag rent en extra gång och smorde på Aloe-gel. Så nu svider det ännu mer.

Jaha, nähä, nu ska jag pallra mig upp till övervåningen och glo på American Idol. Det är min nedvarvning på kvällarna när alla andra lagt sig och jag får bestämma själv över fjärrkontrollen.

Gúnatt alla monsterdiggare!

Ninnis, oroa dig inte de där känslorna tror jag alla har inom sig någon gång. Det är bara det att när man väl varit deprimerad är man lite rädd att bli det igen, men det är ju inte så att bara för att allt känns skit en dag så har man ramlat dit igen.
Nu ska vi åka och fira somnens sommarlov, det verkar luta åt bowla och käka glass eller så... ha det!

Ninnis, -deal! Jag tror jag är alldeles för dålig på att ljuga för mig själv för att ignorera vare sig kropp eller knopp i någon vidare utsträckning. Egentigen tror jag nästan det är därför jag tvingas genomleva så många känslor och stadier jämt, för jag är usel på att förtränga. Men, när det väl är gjort så är det ju klart liksom. Det blir mindre bråte atts läpa med sig framåt i livet.

Grattis på namsdagen!

Nej, inget blod än, men det vet vi ju vid det här laget, att Proggen skan skjuta upp indianernas ankomst tilloch med förbi BIM.

EGO, men något HELT nannat:

Idag har jag genomlidit en stund då mitt arma modershjärta vreds ihop i ren skräck.
Det i sin tur ledde till att min son och hans bästis fick genomlida ett mycket allvarligt samtal på vår punschveranda.

Kompisen sov över här igår. De skildes åt idag när hans pappa hämtade och jag försäkrade att"joodå, allt har gått bara bra"

När de åkt hem råkar det av en slump komma fram att vår son tappat sin cykelhjälm.
I ån.

I ÅN!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Hur har den kunnat hamna i ån? Har ni tappat den här ifrån tomten?
Nä, då har ungarna cyklat med ett par tjejer ut i ett strövområde som finns här, anlagt på holmarna där det var en gammal industri förr. Det går en massa små broar över den FORSANDE ån med sina kvillar, bifloder och vattenfall.
Gissa om de har lov att vara där och vare sig cykla eller leka utan någon vuxen???

Och tänk er för ett ögonblick tanken när de berättar att de "inte fick tag i hjälmen fast de försökte med en pinne så den flöt faktiskt iväg"

Herregud herregud herregud!!!!!
Jag är just nu bara så tacksam att vi föräldrar haft möjligheten att idag prata allvar med våra pojkar och fått se att de förstod hur viktig just den här regeln är.
För vi hade lika gärna kunnat haft ett läge då vi skulle ringa och berätta för de andra föräldrarna att deras son var försvunnen i strömmen, eller att båda våra pojkar var det.

Jag står inte ens ut att snudda vid den tanken. Tack gode Gud att våra ungar lever!

                              Minus.

Jag är här, även om jag inte syns och hörs så mycket-för ovanlighetens skull. men även jag måste ut och klippa gräs. Från och med imorgon kommer vi att ha huset fullt i över en vecka, det börjar med två syskonbarn som kommer med tåget imorgon, resten kommer på torsdag i spridda kluttar. Vi kommer att vara 14 pers och ett gäng hundvalpar. Själva syftet är att fira systerdotterns student. Just hon råkar vara galet allergisk mot olika gräs och pollen. Värst av allt är visst nyklippta gräsmattor...därför vore det ju bra om den redan vore klippt, men igår var det ösregn så det gick inte. Alltså måste det göras genast.

Jag är inte alls glad, som ni ju fattar, men jag har heller inte tid att krypa ihop under någon filt. Det hade varit skönt om jag fått min mer vanliga reaktion-storgråt igår, svullen och trött idag och så mer på banan imorgon. Men jag känner mig mest ihålig liksom och en blandning av bedövad och spröd. Som att allt kan brista när som helst, fast jag egentligen inte riktigt känner vad jag känner.

Igårmorse, innan jag vaknade drömde jag att jag var hos en läkare som berättade att vi skulle få en liten flicka.
Sedan vaknade jag till den riktiga verkligheten. Hur fett det suger har jag inga ord för.

Sedan har jag ringt CvL och min gyn här. Det senare var hemskt, då jag har känt att jag inte är bekväm i kontakten med dem. Det torra kyliga bemötandet av sköterskan igår blev droppen för mig och kjag kände att jag egentligen vill byta gyn, men den närmsta samarbetsdoktorn kliniken har är i Norrköping, vilket är 20 mil härifrån. Lite storskillnad mot de 5,5 vi har till denna läkaren. Hur som helst så var jag för min integritets skull tvungen att säga ifrån, så när läkaren äntligen ringde upp igen igår em-vilket jag fanimig nästan fick tvinga sköterskan att se till att hon gjorde., så sa jag rakt ut precis hur jag känner-även om jag grät lite under tiden så det blev en aning hackigt. Men jag klargjorde att jag inte känner mig vänligt bemött, att det känns som att jag stör, ringer i onödan och dessutom borde fatta både det ena och det andra själv. Dvs jag känner mig dumförklarad.

Jag sa att jag egentligen helst inte vill träffa dem igen men att jag känner mig tvungen, som en del i att komma vidare och att min värdighet tvingar mig att tala om för dem hur jag känner det. Hon var "mycket förvånad för de brukar få så mycket beröm för att de är så trevliga" Ja, det får ni inte den här gången av mig. Jag känner ingenting av den värme jag mött hos CvL och jag känner inte att det är OK att fråga vad som helst, och inte heller att ni tycker det är självklart att jag ska få diskutera min situation med dig som är min läkare"
Nu vet de att jag tycker det känns helt värdelöst att betala dem stora pengar i livets svåraste situation och inte känna medmänskligt stöd från dem. Hon skulle prata med sköterksan.
Ja, och då blir väl antagigen allt ännu värre, för då blir hon väl sur för att jag klagat...

Så, nu har jag med min uppriktighet satt mig i en situation där jag framåt hösten ska tillbaka till folk som vet att jag tycker de varit oproffessionella. Det känns ju fantastiskt.
*mycket torrt och ironiskt*

CvL har bokat in oss för en ny IVF i vecka 39, det är i slutet av september och det tidigaste de hade. Vad jag känner inför allt detta har jag inte ens brytt mig om att fingra på hjärtat för att ta reda på. Det känns som att beslutet bara måste fatats ändå. Känna får jag göra längs vägen.

Kanske kan man gråta och klippa gräs samtidigt? Det hade varit tidseffektivt...

(Jag läser och bryr mig om era liv också, även om det just nu inte märks.)

Jag vill bara logga in och önska er allihop en riktigt skön och rolig midsommarhelg!
Nu är det slutspurten på attt fixa i ordning här, vilket bla innefattar att gå ut och plocka undan livsfarliga saker som yxor och annat som ligger framme. Det kommer ju för tusan små barn hit, varav en mycket företagsam treåring....
Bädda till 14 pers, putsa av badrumsporslinet, lägga ut de nytvättade trasmattorna, stryka dukar, skruva ihop extrabord och lite sådant där.

Sedan är det Kalmar, lite inköp-jag tänkte försöka se om det kan finnas en klänning/tunika att hänga över min lekamen på midsommarafton. Åsså ska den här floristen visst fixa lite dekorationer till festbordet, jamen ¨då behövs det ju blommor...

Ja, ni vet hur det är innan det kommer folk!
Sedan, när de kommit, så lär det inte bli tid för BT. Så vi får se när jag kikar in nästa gång. Hoppas ni också har fullt upp heeeeeeeeeela veckan, så jag inte har trehundrafemtio sidor att läsa ikapp!

Nu ska jag ha lite kaffe och sedan vika tvätt. Kram på er alla!