Det vet jag! Och jag ska bara vara borta tills alla hundvalparna åkt hem...
Jag undrar om inte ägaren ifråga vet just det och har en liten hemlig och alldeles oskyldig plan...
..fast jag är härdad! Hon och jag har känt varandra typ alltid och hon har haft hundar typ...länge.
Just precis. Och hon borde inte ha ett hem. Hon borde ha en djurpark. En gång, när hon var i säg 5-6 årsåldern var vi hos en tant och farbror som hade kor. Där fanns en flaskkalv som bonden sa "den kan du få" till syrran när hon stod och klappade. Jättesmart! Den bilresan hem lever livligt kvar i mitt minne...
"JAG VIIIIIIIIIIIIIL HA MED MIG KALVEN OCH JAG JAN VIIIIIIIIIIIIIIIST HA DEN HEMMMA; FÖR DEN KAN BO I MITT RUM I MIN KOOOOOOOOOOOOJAAAAAAAAAAAAAAA!"
Tack farborr bonden för ditt goda omdöme...
När hon var 14 tog hon förresten hem ett lamm som tackan stött bort. Det kunde också bo i hennes rum tyckte hon. En jättebra idé när man har heltäckningsmatta...
De vita mössen tror jag ändå var mammas värsta, då hon verkligen och på riktigt avskyr allt som liknar råttor. Annars har jag sett mamma springa väldigt väldigt fort den gången syrrans iller smet ur buren.
Jiiiises...!
Ikapp!
Här är jag! Nätt och jämnt höll jag på att säga, för det är vaaaaaaaaaarmt och jag smälter nästan bort. Idag är vi inne nmin son och jag, för jag har en mycket svullen och värkande hals, och blir helt snurrig om jag går ut. Sonen lyckades bli den enda som undkom smörj med solskydd på stranden i förrgår när vi var ute HELA dagen alla de 13 kvarvarande sedan vi lämnat morfar vid bussen. Alltså sviiiiiiiiiiiider det på sonens axlar och jag har gruvligt dåligt samvete OCH är arg på min sambo över att vårt eget barn inte blev insmord.
Alla har åkt nu och det är väldigt tomt och konstigt när vi ju varit huset helt fullt från onsdag till onsdag. Vi har haft det jättebra! Allt har flutit på och alla har hållit så sams man kunde begära och inget värre än en dags migrän för ena gästen har inträffat.
SHIT vad med mat det går åt och vad man står och står och står hela dagarna när man roddar hela grejen med allt från frukost till picknick, middag och allt däremellan. Jag är alldeles öm i trampdynorna!
Fantastiskt roligt är att vi tre systrar på pappas sida ÄNTLIGEN och först i vuxen ålder faktiskt tillbringat lite ordentligt med tid tillsammans och hunnit PRATA lite med varandra mitt bland alla bestyr med småbarn, hundvalpar, matlagning och disk. Kusiner som aldrig tidigare träffats har lekt i hela huset och trädgården, badat och njutit av sommaren och räknat myggbett, käkat godis och nattsuddat.
Huset känns precis som det vi ville att det skulle vara: en plats att mötas, umgås och bara vara på. Och äta och dricka gott.
Tyvärr jobbade min sambo ju hela midsommarhelgen, så jag har kört ett rätt hårt race själv-även om vi alla givetvis hjälpts åt. Jag är ganska rejält sliten just nu med den här sommarförkylningen eller vad det är och riktig ordentlig sömnbrist-det blir så när man har massor att ta igen och inte kan prata riktigt ordentligt förrän åtminstonde de minsta barnen lagt sig.
Hur som helst-vår midsommar kunde inte ha blivit mycket bättre och det är jag så GLAD över! Det enda jag hoppas är att min sambo nästa gång verkligen kan få vara ledig och vara med på riktigt och inte bara en stund på kvällarna.
Jag gillar magnum Gold och även den vita med rosa i och de klassiska förstås. Fast det är viktigt att den får tina en bra stund så den smakar maximalt och blir så där len och god.
Förresten köpte jag glass av glassbilen för över 500 spänn igår. Gissar att de har rätt hyfsad försäljningsstatistik just nu....
Daa: HA jag ska nog kunna prata hål i huvet även på din make, med eller utan tråd för hans del. Min egen sambo är rätt social han också, så han ska inte tro annat än att vi vill lära känna honom också!
Fru Sy, stort grattis till första ÄL. Jag är tvärsäker på att det var det du kände. Och schysst att simmare och allt annat är OK! Nu är det ju bara att köra! 
Andbeyond, barn är mirakel, oavsett om de kommer i två-pack efter flera bedrövelser som för Daa, eller gånger fyra trots blodbad som för Bruttan, eller efter ett års otålig orolig väntan som för Lanovia, eller ett års "det blir när det blir"-väntan som för mig, eller på allra första försöket, som jag önskar att det blir för dig! Det vore väl underbart och skulle ju helt klart hyfsa statistiken i den här tråden en aning...
Så, jag önskar er ett "kaboom-pang-på-rödbetan-mirakel" nu genast. Jag vet att du dessutom redan fått uppleva din tid av väntan helt mot din vilja av alla andra orsaker.
WHAAAAAAAAAAT!!!!!!!!!!!
Himmel och pannkaka Andbeyond! Vilken fullträff!!!!
*svimmar*
Nä, Sverigesemester är inte fy skam! Bra Lanovia, att ni följer vad hjärtat säger till er.
Grattis Grodan till dopet!
ÅH vilken god mat! Jag vill förresten också ha två kilo löjrom i frysen! Fast den skulle minska snabbt, för i löööööööööv löjrom!
Fru Sy, gratis till bra försäljning på marknaden! Jag har tyckt synd om dig som skulle stå i stekhettan, men du verkar inte lidit av den så mycket?
Bruttan, ja ni ska väl vara ute på vift ett tag innan ni landar här i augusti...hoppas förresten att husvagnen ryms att backa in mellan våra grindstolpar, annars måste jag luska ut vart vi kan ställa den.
NI ska ju bo inne i huset fattar la du! Det är själva husvagnen som kanske är för bred för stolparna, fast både lastbil, flyttbil och traktor har hittills gått att få in iallafall.
Ibland kommer man till en gräns.
Den då allt brister.
Då allt man samlat av frustration, ilska, vanmakt, sorg och förnedring övermannar en totalt.
Den gränsen då all längtan, alla känslor av övergivenhet, ensamhet, utsatthet och hjälplöshet skakar kroppen, själen och ens hela varelse, i en smärta man tror man kan dö av.
Det är då ingenting längre känns hanterbart och inte heller meningsfullt.
Då har hoppet ingen plats i hjärtat längre och det enda man vill är att slå sönder, krossa och mosa, så omvärlden sedan ser ut som ens insida-tom, öde och förödd.
En enda vitglödgad stråle inombords, ett urvrål från tidens begynnelse, men utan att någon i hela världen hör. Jag vill inte att det ska vara så här!
Som om vad man vill eller inte vill verkligen och egentligen skulle spela någon roll.
I bakgrunden skrattar Ödet sitt ihåligaste skratt, rakt ut i tomheten. "Vad trodde du, du ynkliga lilla mask till människovarelse. Life´s a bith, deal with her or die"
Det är då man gråter så som man bara gör ett fåtal gånger i sitt liv. Med snor och slem och tills man inte kan andas och nästan kräks.
Det är då man är vaken tills morgonen gryr och fåglarna vaknar. Det är när tidningsbudet smällt igen alla brevlådor i brevlåderaden man tillslut somnar i ren utmattning en stund.
Det är när man vaknar det knappt går att öppna ögonen i allt det svullna.
Det är då man bara sitter där.
Brusten.
Min sådan natt har kommit.
