I vått och torrt, under aftonstjärna och midnattssol...
Helloooo girls!
Vi är hemma. Och vi är hemma med vår egen bil-tack och lov!
Det var en kontakt till bränslepumpen som legat ochärgat ihop och därför fick sagda pump ingen ström när det väl var tillräckligt kasst. Då hjälper det föga att man har nytankat. Jag känner mig lite teknisk och stolt över att jag sa när frågan om vad som hände kom"jo, det var som att någon bara drog ur kontakten", när det nu var precis det som hände kan man säga. Annars brukar jag stirra på vederbörande och säga"jag är florist, du är bilmek-YOU figure it out please!"
Vi fick tillbringa en ofrivillig natt hos sväronen. Jag tror de i hemlighet är lite glada att bilen pajade, för de tycker att vi aldrig kommer dit. Skönt att få i sig mat och slippa ta in på hotell men guuuuuuuuuuuuuuud vilket jäkla väntande hela dagen igår! Varje gång vi ringde så skulle vi "återkomma klockan ditten och datten". Halv två blev det slut på mitt tålamod och jag sa att klockan tre måste vi agera och då måste planen för vad vi gör om de inte kan fixa bilen idag vara klar. Sedan gick vi till handelsträdgården och jag fick ha lite terapi bland växterna.
När de ringde hade de hittat och fixat felet och vi kunde få skjuts till verkstaden och åka hem. Men jäklar vad det kändes som en evighet att köra hem.
Jo, för hemma hade vi ju vår lilla pojk. Ungefär HUR dåligt samvete tror ni jag haft för att vi lämnade honom ensam i måndags? Han som skulle vara själv i några timmar bara...
Hur som helst har han varit stencool och när vi kom hem igårkväll satt han inne hos grannen och spelade spel. Han sa när jag nattade honom "mamma, pappa säger att du varit orolig? Det behöver du aldrig mer vara. Jag tyckte bara det var roligt. Jag tycker ni ska åka bort fler gånger"
Så summan av kardemumman är väl att vi får vara glada att vi inte small med den där älgen som klev upp på vägen just när vi kom åkande på förmiddagen på väg upp till CvL Det hade varit värre. Och att bilen inte la av på ditvägen också. Det var stressigt nog ändå, för det var hästtransporter, husvagnar och en jävla cirkus ute på den slingriga och kameratäta 55:an, vilket gjorde att resan upp tog väldigt mycket längre tid an vi räknat med. Vi kom in på CvL exakt kl 14.02 och vår tid var ju kl 14. Jag hatar sånt!
Well, embryot klarade sig fast lite tilltufsat. Det hade tappat en av sina fyra celler, vilket tydligen är mycket vanligt. Det minskar graviditetschansen med ca 5% sa läkaren, men det är ändå en god chans.
Och det innebär inte att det kommer att fattas kroppsdelar på barnet ifall det lyckas. Eftersom cellerna "bara är på stancellsstadiet än"
Denna resa var dock så jäkla sjuk att från det att vi stod högst upp på bron och insåg att vår bil inte ville åka längre, till nu i skrivande stund, så har jag knappt tänkt på att vi fått tillbaka ett embryo och allt vad det innebär. Jag är bara helt slut i skallen och kroppen. Och glad att jag är hemma....
(åtminstone i hjärtat. Rent fysiskt tänker jag inte fundera vidare på vad som egentligen behövs...)
!