I vått och torrt, under aftonstjärna och midnattssol...

Leksi: det är jättebra att du vänder det med din man! Det blir ju lättare för honom att ge dig ett andrum om han vet att du behöver det och det är härligt att få vara den som är "liten" och "behöver" själv ibland. Kramar om!

Leksi, håller fullständigt med Hvidis! det är definitivt inte bra att gå undan och gömma hur du känner. Det gynnar ingen i er familj. Inte vill du att din make ska göra så eller hur? Om han känner sig ledsen och låg vill du väl veta det och få chans att finnas där för honom? Det tror jag dinmake vill också. och framförallt kan han kanske ge dig lite extra space och försöka förstå ifall du berättar för honom. Annars blir du ju så ensam med detta.
Jag lovar och svär att det kommer tatt gå över! och var INTE rädd att berätta på BVC om de här känslora. Du är inte den första mamamn som känner så här och om det skulle dra ut på tiden har du rätt att vara ssjukskriven och din man fåpr vara pappaledig så ni kan finnas hemma båda två.
Det säger jag inte för att skrämma upp dig, utan för att påminna dig om att om det inte släpper utan skulle visa sig vara en förlossningsdepression eller amningspsykos så är det dels vanligt och dessutom ska du inte använda upp dina föräldradagar då, utan ha maken hemma och få back-up så du kommer utr det snabbare.
OBS jag påstår absolut inte eller misstänker något sådant för din del än , men OM du märker att det inte blir bättre.

Ingis, missade detta med din mailundran då jag var i trädgården hela eftermiddagen och nu på kvällen med. Jag uppfattade det som att ni måste ställa in och att du är jätteledsen över det men hoppas det kan bli av i sommar. Hur så?

Ta 86-92, Hvidis!

Vi har 86 på busan nu....lite stort men de kläderna hon har i 80 har nog krympt i tvätten.....så de sitter rätt tajt.
Handlade en helt ny garderob till henne i fredags! Tokkutandes i Lund...3,5 h fr hemmet!

Gå inte undan o lid i ensamhet...utan berätta precis hur du känner dig!
Det är ju en GIGANTISK omställning man gör......först är man gravid o sen kommer en förlossning som man inte riktigt kan förbereda sig helt på.
Jag blev helt tagen på sängen av hur ONT det gjorde....tog flera veckor innan jag tyckte att Busan var värd förlossningen......
Sen har man en IGEL som BARA är nöjd när den är kloss intill.....o DET kan både vara mysigt o jäkligt jobbigt...speciellt om "igeln" har ont i magen eller så....
Jag tyckte det kändes hopplöst flera gånger när vi kom hem fr BB, busan hade ont i magen o jag kunde ibland inte klä på mig...borsta tänderna gjorde jag bara på kvällen när maken passade busan....
O INGET hinner man med.....nu hinner man med MASSOR om man jämför med den första tiden....
O har igeln ont i magen o bara skriker så känner man sig helt värdelös för det.....o kan man inte amma ordentligt så känner man sig kass för det......MEN!!! DET ÄR MAN INTE!

Omställningen är grym....först har man haft ett väldigt fritt liv, kunnat sova länge, äta god mat som man hann tugga ordentligt, datortid, karriär....ja...man hade helt enkelt MASSOR av tid för sig själv o sen har man helt plötsligt INGEN tid för sig själv.....

JAG är deppig o jag brukar vara glad till 99% av min tid o ser "alltid" positivt på saker o ting....ja en glad skit är jag...men nu har jag inte varit glad på ett bra tag.

Men efter ytterligare ett långt samtal med maken igår så känns det väldigt bra!

Fru E: Glömde skicka puss till alla dina eskimåer o det lilla superembryot!

Fru sy: Dina kläder är så himla snygga! Skulle lätt kunna beställa en hel garderob!

Ingen fara, darling.

Jag bara ville kolla hur andra uppfattade mailet....för maken uppfattade som att han var en stor skit som inte ville ha festen osv.....
Men jag ville bara ha en andra åsikt.....ville att mailmottagarna skulle känna att jag var väldigt ledsen men längtade massor efter dem alla. O att vi har lite kvar på huset att fixa men SEN blir det fest.

Maken tog väldigt illa upp att jag inte skrivit VI utan att det var JAG som var ledsen o så. Men det gjorde väl ont att läsa sanningen.....

Sen hängde han upp sig på att han inte kunde förstå vad som gått fel o vad vi kunnat göra annorlunda.....tog lång tid innan jag fick honom till att släppa felsökandet o fokusera på vad vi behöver göra nu....men det gick till slut.

så idag känns det bättre!

uäck så himla mkt slem det blir.....ojämn kamp,,,, *hejar på Blommis i striden mot sniglarna*

Grrr! Nu har maken bestämt biljetter tull lkp när vi var bjudna på bröllopsfest... Ger. Det andra brölloppet vi skulle gå på vill han inte gå på och jag satt och tänkte på hur jäkla längesen vi hade galet kul! Men det ska jag nog sluta tänka på, livet ÄR inte som förr.. (men oj vad den lilla prinsessan i mig suktar efter bekräftelse)