Moraltanter!!

En bra poäng. Bröllopet väljer man alltid själv hur man vill utforma, men det kan vara bra att testa av sina idéer här på forumet. Funderar man t ex på att ta en kuvertavgift eller ha barnfritt, så är det bra om man är medveten om vilka reaktioner det kan väcka bland gästerna och vilka argument som finns för och emot. Det kan göra det enklare att hantera de svårigheter som kan uppstå IRL.

Sen vill jag också tillägga att om man väljer en kyrklig vigsel så väljer man också bort rätten att utforma vigselakten helt efter eget huvud. Det finns en fastslagen vigselordning i kyrkohandboken, och prästen har sista ordet när det gäller i princip allt i vigselgudstjänsten. Att klaga på att man inte få utforma en kyrklig vigsel som man vill tycker jag visar på okunskap. Villl man välja helt själv även här så finns borgerlig vigsel, eller vigsel inom ett annat samfund än Svenska Kyrkan, som utmärkta alternativ.

För övrigt spanar jag på att en längre universitetsutbildning, där man vänjer sig vid debatter och att försvara sina åsikter både i tal och skrift, gör att man har ribban högre för vad man tål. Det betyder inte att man har mer rätt alla gånger, men man är mer van vid debatter i högt tonläge och att inte ta sådana personligt. 

Om jag t ex har debatterat brudöverlämning i många år så är det svårt att verka entusiastisk varje gång någon skriver: 

a) "Men för mig betyder det inte det som du säger att det betydde nån gång på stenåldern"

b) "Jag skulle väl kunna gå in med mamma, men lilla papsen och jag har ett speciellt förhållande"

c) "Nej, min m2b har sån scenskräck att han inte vill att någon ska titta på honom i onödan, så han vill vänta där framme" (Dylik scenskräck verkar inga fäder ha, för övrigt)

d) "Jag borde väl få göra som jag vill när jag gifter mig - det är ju min dag! Kyrkan har väl inget att göra med hur jag vill gå in i kyrkan!!"

e) Någon kombination av ovanstående varianter.

Jag (och många fler här) har hört alla de argumenten i många år nu. För mig håller de inte. Rent generellt sett anser jag inte att personliga känslomässiga åsikter är giltiga generella argument i en diskussion. Det gäller inte bara brudöverlämning, utan i alla sammanhang. 

Att du klarar av ärliga svar har jag nog listat ut efter att ha läst annat du skrivit Men jag tror ändå att det kan vara bra att förtydliga sådant.

Allra värst tycker jag att det är när någon t ex lägger ut en bild på en ring och skriver "Åh, min drömring har just kommit från Albrekts guld! Visst är den jättesnygg?"

Tja, vad ska man då göra om man tycker att det ser ut som något som kidsen brukar få i 5-kronorsautomater eller hitta i ett Kinderägg? Det finns bara två alternativ: säga at den är fin (och ljuga) eller inte säga något alls.

Jorå, jag förstår hur du menar

Jag la inte heller ut bilder i förväg på saker jag skulle ha  - med ett undantag, nämligen mina ringar. Och tycker någon att de är skitfula så har jag inga problem med det. Då bekräftas ju bara att de har dålig smak

Du skriver som om detta gäller bara oss som är emot brudöverlämning. Det är VI som inte lyssnar, kör över, är okänsliga, respeklösa osv. Jag håller inte med om det.

Du använder ett intressant ord, nämligen pådyvla. Jag tycker inte heller att man ska göra det. Däremot tycker jag att det är naturligt för att man försöker argumentera för sin sak. Kanske uppfattas argumentation ibland som pådyvling? Och var går gränsen mellan dem båda?

Jag håller med dig om principen. Samtidigt är det ibland en hårfin avvägning.

Om jag t ex skriver "Jag tycker att det är egoistiskt att inte låta barn få vara med på bröllop" - menar jag då att alla individer som väljer barnfritt är egoister, eller menar jag att själva principen är egoistisk?