Kan man leva lyckliga i alla sina dar?

jag tycker inte heller det är en kamp. Däremot tror jag att det blir vad man gör det till. Jag gör en massa fina saker till honom, just pga att jag vet att han skulle gjort samma sak för mig. Hade det känts som att det bara var jag som försökte ge utan att få något tillbaka, klart det blir en kamp då. Men kommer det naturligt så flyter det oftast på och blir ränta på det som man kan ta av när det krisar. För det gör det ju ibland.

Jag kände precis som du i början, höll på att spricka när jag inte var nära honom. Och han kände likadant. 15 år senare så spricker jag inte när han inte är i närheten, men det är ju ganska skönt det med, lite lugnare och tryggare. Däremot skulle jag spricka om han aldrig mer kom nära. Det är ju han och jag! Kan aldrig i livet se mig med någon annan. 

Och om det krisar, håll ut! Och glöm inte bort hur det kändes nu i början (även om det känns som ni känt varandra hela livet), för jag blir glad i själen bara jag tänker på hur det var då. Samtidigt som det känns som det däri början aldrig försvunnit. 

Fan vad töntigt det här blev. Sorry...

Men du vet ändå inte hur det blir om 40 år, det som känns rätt idag kan ju vara rätt då med, eller fullständigt fel. Men det kan du ju inte tänka på nu. Lycka till!