Kan man leva lyckliga i alla sina dar?

Jag tror inte att det är en kamp på det sättet dina vänner beskriver det. Däremot tror jag att man måste vårda ett förhållande precis som med alla andra relationer. Exempelvis har jag och Fästisen dejt en gång i veckan och har haft sen vi blev tillsammans. Det är vårt sätt att ägna tid åt varandra och göra roliga saker ihop.

Kontentan: Så länge ni vårdar erat förhållande kan nii naturligtvis visst leva lyckliga ihop resten av erat liv. Motgångar möter man alltid men har man ett kitt som finns blir det nog lättare med svårigheterna också.

Lycka till!

jag tycker inte heller det är en kamp. Däremot tror jag att det blir vad man gör det till. Jag gör en massa fina saker till honom, just pga att jag vet att han skulle gjort samma sak för mig. Hade det känts som att det bara var jag som försökte ge utan att få något tillbaka, klart det blir en kamp då. Men kommer det naturligt så flyter det oftast på och blir ränta på det som man kan ta av när det krisar. För det gör det ju ibland.

Jag kände precis som du i början, höll på att spricka när jag inte var nära honom. Och han kände likadant. 15 år senare så spricker jag inte när han inte är i närheten, men det är ju ganska skönt det med, lite lugnare och tryggare. Däremot skulle jag spricka om han aldrig mer kom nära. Det är ju han och jag! Kan aldrig i livet se mig med någon annan. 

Och om det krisar, håll ut! Och glöm inte bort hur det kändes nu i början (även om det känns som ni känt varandra hela livet), för jag blir glad i själen bara jag tänker på hur det var då. Samtidigt som det känns som det däri början aldrig försvunnit. 

Fan vad töntigt det här blev. Sorry...

Men du vet ändå inte hur det blir om 40 år, det som känns rätt idag kan ju vara rätt då med, eller fullständigt fel. Men det kan du ju inte tänka på nu. Lycka till!

En god vän har sagt att inget par borde gifta sig inom 18 månader efter man träffats. Det är nämligen ungefär så länge den biologiska förälskelsefasen varar.

Jag vet inte om han har rätt, men jag vet att det i regel inte skadar ett förhållande att ta det lite lugnt.

Så till frågan: Kan man leva lycklig i alla sina dagar? Ja och Nej!

Ja, man kan trivas tillsammans med den man älskar hela livet. Man kan känna glädjen över att höra ihop och vara ett par så länge man lever, det tror jag inte är konstigt alls.

Samtidigt: Nej, man kan inte vara lycklig varje dag. I alla människors liv kommer det dagar man inte vill ha, dagar när inget fungerar eller dagar man helt enkelt inte orkar med. Det är naturligt och innget farligt. Poängen med att vara gift är att man är det då också oavsett om man känner för det eller ej.

Hej TS! 

Tycker att det låter helt underbart för dig! =) 

Jag tycker det är så spännande det här med frågor om det är för tidigt att förlova sig/gifta sig/ flytta ihop osv. 

Jag har fått höra om en i släkten jag ska gifta in mig i. De träffades och blev gravida efter 5 veckor. Snabbt? Jovisst. Men rätt? Verkligen!! 

Ibland vet man, och då säger jag bara Go for it!! Njuuuut av livet! 

Det kan väl kallas kamp då om man tycker att man slåss för kärleken. Man får inte ta varandra för givet och det behövs också att parterna visar varandra uppskattning! Om det är kamp så fine! ;) 

Det kommer gå upp och ner, garanterat! Men det blir också vad man gör det till! =) 

Ingen vet hur det kommer vara om 40 år. Eller ens om 5 år. Mycket kan hända, så njut av livet och gör vad ni kan för att ge framtiden så goda förutsättningar som möjligt! Ingen kan styra framtiden! 

Lycka till TS! 

Vissa dagar är definitivt en kamp, vissa dagar är definitivt fest och lycka, mycket är vardag som alls inte behöver vara grå.....

Efter 24 år är han min allra bästa vän, min älskare, min medförälder, en obotlig knäppskalle och fullständigt hopplös på vissa saker. Man ska komma ihåg att han har liknande uppfattning om mig ;-D . Vi är varandras trygghet oavsett om vi har en dag med mindre kärlek.....

Och JA, det är värt det!

Jag trodde länge att jag aldrig skulle våga eller orka älska igen. Jag har varit förlovad en gång tidigare men han avled i en hjärntumör som nyfyllda 24. Jag var 23, vi hade varit tillsammans i sju år och sambos i nästan fyra och jag visste i princip inte hur jag skulle leva mitt liv utan honom vid min sida.

Fyra år senare träffade jag min m2b på en resa med kyrkan. Vi hade aldrig setts förut, och på en bänk i mellanfrankrike kysste jag plötsligt en man jag "känt" i tre dagar. Tre månader senare flyttade vi ihop, och lämnade dessutom vår gemensamma studieort för en stad fyrtio mil bort. Det konstigaste av allt är att det inte kändes det minsta konstigt. Trots att både han och jag brukade behöva en startsträcka på ett par år innan vi vågade ta initiativ till något gjorde vi plötsligt tvärt emot och det var helt rätt. I dagarna är det två år sedan den där kyssen, och den 4 september gifter vi oss. I någons ögon kan det säkert vara raskt marscherat, men de enda som egentligen kan säga något om det är väl han och jag.

En relation fungerar inte självständigt, en relation måste vårdas, stärkas, ges näring och stöd. Så länge respekten och tilliten finns tror jag man har en god grund. Jag har aldrig känt mig så trygg som jag gör tillsammans med min fästman, därför behöver jag aldrig känna mej osäker på vad han tycker och tänker. Jag behöver aldrig hävda mej, gå i strid eller kämpa. Jag vet att han finns där på ett sätt som människor aldrig funnits för mej förut och det gör bagatellartade problem ganska ointressanta. Varje dag med honom är tacksamhet. Sen finns det lyckliga och mindre lyckliga dagar, när studiemedlet är slut, tentaångesten hög och kylskåpet ekar tomt kan det vara extra svårt att känna den där tryggheten och tacksamheten. Men den finns där. Jag vill och han vill och vi älskar varandra. Hur mycket mer kan man då begära av en relation?

Det finns inga livremmar, inga bälten eller garantier när det gäller kärlek. Om du och din kärlek trivs tillsammans och vill dela varandras liv tror jag att ni har alla förutsättningar för att göra det. Bittert gnäll som det dina vänner bjudit på kan jag sällan ta på allvar. Livet är inte aldrig så svart eller vitt. All lycka till er båda.

Jag lever med mottot "kommunikation är A och O". Sen ska man inte prata ihjäl sig heller. Min sambo och jag har aldrig grälat på åtta år. Visst tycker vi olika ibland och haft smådispyter men aldrig något speciellt stort. Detta tack vare att vi snackar innan det bryter ut.

Jag har väntat LÄNGE på kärleken. Jag var nyss fyllda 30 när jag träffade min BM och hade aldrig delat mitt liv med någon tidigare. För mig var det inte så himlastormande i början som du beskriver, jag hade väldigt svårt att släppa nån inpå livet och velade väldigt mkt om han var den rätta för mig. Han var desto säkrare och stog på sig Vi bestämde oss ändå snabt för att satsa 100% på ett liv tillsammans (efter att jag först dumpat  honom en gång), vi valde snabt att försöka få barn och jag var gravid inom 8 månader från att vi träffats.

Vi har varit tilllsammans i fem år nu och har 2 barn, jag är inte himlastormande lycklig varje dag, men jag älskar honom mer och mer för varje dag som går och jag kan omöjligt tänka mig en framtid utan honom. Vi är ganska olika och det var mkt det som gjorde att jag tvekade i början. Min syster sa då att antingen slipar man ner varandras kanter eller så vässar man dom och att man aldrig kan veta det från början.

Det som gör mig "tveksam" i det du beskriver är just att du är så "himlastormande" för DET har jag svårt att tänka mig att det ska vara hela livet. Jag tycker att du ska ta det lite lugnt, njut av att vara förlovad och förälskad....jag skulle inte ha så bråttom med att gifta mig

Ja jag tror att det går och jag håller förövrigt med Burre. Man kan inte vara himlastormande lycklig varje dag, ibland når man dalar, men jag tycker att det är viktigt med dalar, hur ska man annars känna igen topparna?

Visst är det vardagliga livet ibland både tråkigt och slentrianmässigt, men jag gillar det. Jag ser skönthet i att man får vardagen att fungera, att man somnar i varandras armar, att man hjälps åt, drar lasset åt samma håll, stöttar varandra, skrattar och skäller. Det är lycka för mig.

Jag älskar min man 100ggr mer nu än jag gjorde för 11 år sen när jag var nykär, jag har upptäckt så många fantastiska sidor hos honom, sidor jag upptäckt därför att något tråkigt hänt, eller för att något härligt hänt, därför att tiden har gått, för att vi blivit äldre, mognat och utvecklats.

Det är en sällsam gåva att finna en partner som man känner sig så hemma och trygg med att man väljer att leva sitt liv med den människan. Att min man valt mig som sin fru, den han vill dela sitt liv med både i glädje och sorg, gör mig stolt. Det har varit en underbar resa att få följa honom ifrån 22 årig kille till 33 årig man och jag ser framemot att få lära känna nya sidor hos honom, vi väntar vårt första barn och det ska bli spännande att se hur vi landar i våra nya roller.

Jag tror att man måste vårda relationen men också ha tillit till att relationen är så pass stark att den klarar en frostnatt eller två.

Och jag skall ärligt erkänna att vissa dagar, när jag ser min man så blir jag fortfarande svag i knäna och hjärtat banakar lite extra, precis som det gjorde en kall novemberkväll för 11 år sen

Jag är väl alldeles för ung för att påstå att jag vet något om förhållande, men en kamp skulle jag inte beskriva mitt förhållande som, även om man har fått kämpa under någon krisigare tid ;)

Jag insåg att jag ville gifta mig med min flickvän när vi hade vår första kris. Vi var less och uttråkade, hade det otroligt svårt ekonomiskt och vi hade stora problem med sexlivet. Men när vi en kväll bröt ihop båda två och äntligen pratade ärligt om allt som varit och hur vi kände så insåg vi båda två att det vi hade var värt att kämpa för! Och att vi båda var villig att lägga tid och energi på att vi skulle må bra tillsammans.

Jag bara hoppas att jag känner så om 10 år till, och faktiskt så tror jag det, oavsett vad mina äldre, frånskillda vänner säger!

Jag tror att det  var litegrann samma sak jag försökte beskriva.....att det är först när man haft en kris som man vet om man vill dela livet med den personen. För mig var det avgörande hur min BM hanterade att jag gjorde slut med honom....det kan låta konstigt, men när jag såg den värdighet, passoin och beslutsamhet han ragerade med så såg jag en glimt av hur han skulle hantera kommande kriser i livet....att han skulle vara någon att hålla i när det stormade runt omkring och det var(är viktigt för mig och visade sig SÅ rätt

Tusen tack för era fina berättelser!
Jag blir glad när jag läser dom, och lite rörd över att ni lägger ner tid på att berätta för mig, en för er okänd person.

Nu ska jag njuta av en mysig helg och över det faktum att jag just nu är världens lyckligaste!

Tack än en gång!

Jag resonerar som så; Vad har du att förlora? När jag och min Fästis träffades flyttade vi ihop efter en månad för vad är det värsta som kan hända liksom? Så länge det bara är ens egna liv man chansar med och det inte är några barn inblandade så har man faktiskt sällan nåt att förlora så go for it!

Dina vänner är antagligen bara oroliga för dig och är rädda att du ska göra nåt du kommer ångra skulle jag gissa på...

Noname 83: Grattis och njut! 

Förhållandet är ingen kamp, vissa dagar ni livet får man kämpa, för hälsan, förhållandet eller något annat mål. Vilket gör kärleken och lyckan när man övervunnit svårigheterna ännu starkare, man utvecklas och blir förhoppningsvis mer ödmjuk och tacksam. De är bara att se fram emot nästa utmaning!

Målet får inte vara att ha rätt, det är inte det som gör en lycklig. Kärlek och respekt= kunna säga "du har rätt" utan att känna att det innebär att jag har fel.

Fick detta råd av en äldra kvinna, gift sedan 35år och svårt sjuk:

Attackera när det behövs.

Försvara när det är nödvändigt.

Men aldrig, aldrig förakta.

Älska, älska, älska.

Nej! Det är klart att det inte är den sortens kamp! Det handlar inte om vem som kommer först fram till mållinjen utan att göra det TILLSAMMANS! Så har vi det iaf hemma. =)
Och tro mig när jag säger att vi har mött på massa motgångar. 

Kænner igen det dær. Jag och M gjorde slut en gång. Vi bråkade inte utan kom fram till att vi var alldeles før olika. Hon ville helat andra saker med livet æn jag och jag ville ha ett førhållande som jag verkligen kunde sattsa på.
Vi bestæmde oss før att vara vuxna och tænka logiskt och gøra det rætta. Så vi gjorde slut. Hon var så... otrolig under alltihopa. Så ledsen och uppriven men så himla stark.. Det går inte att førklara.
Har aldrig varit så medveten om hur stark kærlek kan vara till en annan mænniska som då! Efter några dagar så sket vi i alltihopa och kørde på Carpe Diem istællet ;)
2 år senare har vi samma mål och vi delar allt. Vi væxte långsamt ihop på något sætt :)

Jag tror att vi kan leva lyckliga i nästan alla våra dagar - inte varje stund, inte varje dag. Det kommer att komma dagar som är tuffa och jobbiga och stunder när vi kanske känner för att ge upp. Men det kommer också att komma dagar när vi flyger...

Om varje dag blir en kamp är förhållandet inte bra. Då är det dags att gå. Och om varje dag är fyrverkerier och rosa fluff, tja, i mina ögon är man då kanske inte alldeles klarsynt i relationen. Ingen människa är perfekt men det behöver de heller inte vara för att relationen ska kunna fungera.

Jag träffade min blivande man sent i livet - jag har varit gift tidigare, han har varit förlovad och nästan gift. Vi har båda blivit brända och vi hade kanske båda tappat tron på kärleken. Men vi möttes och ja, vi hör ihop bara. Det är vi två, och när vi nu till sist vet det så blir allt annat så enkelt. Vi kommer att stöta på problem, men vi kommer att lösa dem för något annat alternativ finns inte.  

Jag kommer att ha tre ringar som gift. En traditionell förlovningsring och en traditionell vigselring, och dessutom en tredje ring som har inskriptionen "Alltid". Det säger allt tycker jag!

Jag gifte mig med min man för 2 veckor sen efter åtta år sen och vi är lika kära nu som när vi träffades. Det måste inte vara en kamp.

Mina föräldrar förlovade sig efter 5 månader och gifte sig snart därpå. På vår bröllopsdag firade de 30 år som gifta. Lyckliga som aldrig förr!

Njut av livet, du har bara ett!

Man är inte lycklig jämt, men man kan vara nöjd med livet för det mesta och den första förälskelsefasen i en relation går över efter ett tag och efter det antingen försvinner känslorna eller så fördjupas de.