Kan man leva lyckliga i alla sina dar?

Jag är väl alldeles för ung för att påstå att jag vet något om förhållande, men en kamp skulle jag inte beskriva mitt förhållande som, även om man har fått kämpa under någon krisigare tid ;)

Jag insåg att jag ville gifta mig med min flickvän när vi hade vår första kris. Vi var less och uttråkade, hade det otroligt svårt ekonomiskt och vi hade stora problem med sexlivet. Men när vi en kväll bröt ihop båda två och äntligen pratade ärligt om allt som varit och hur vi kände så insåg vi båda två att det vi hade var värt att kämpa för! Och att vi båda var villig att lägga tid och energi på att vi skulle må bra tillsammans.

Jag bara hoppas att jag känner så om 10 år till, och faktiskt så tror jag det, oavsett vad mina äldre, frånskillda vänner säger!

Kænner igen det dær. Jag och M gjorde slut en gång. Vi bråkade inte utan kom fram till att vi var alldeles før olika. Hon ville helat andra saker med livet æn jag och jag ville ha ett førhållande som jag verkligen kunde sattsa på.
Vi bestæmde oss før att vara vuxna och tænka logiskt och gøra det rætta. Så vi gjorde slut. Hon var så... otrolig under alltihopa. Så ledsen och uppriven men så himla stark.. Det går inte att førklara.
Har aldrig varit så medveten om hur stark kærlek kan vara till en annan mænniska som då! Efter några dagar så sket vi i alltihopa och kørde på Carpe Diem istællet ;)
2 år senare har vi samma mål och vi delar allt. Vi væxte långsamt ihop på något sætt :)