Dags för barn?

Hej!

Förstår precis hur du tänker, har varit i samma situation ett tag. Min man visste långt tidigare än jag att han ville ha barn, medan jag var som du, jag både ville ha och ville vänta. Men sen så för inte så länge sen så slogs jag av tanken att vad är det jag vill vänta på egentligen? Jag tror inte det var något speciellt som hände utan en dag hade jag bara känslan att ja det är klart jag vill ha barn och gärna så snart det går.

Vad är det som får dig att vilja vänta?

ekonomiskt är det inte rätt för oss just nu så vi väntar (är 25år) men mentalt är jag helt redo. Min sambo är dock inte helt mentalt redo och det känns viktigare än det ekonomiska

Jag är fullständigt mentalt redo och min sambo med, men eftersom vi ska gifta oss i maj nästa år, får jag nog vänta lite med att sluta med p-piller... Vill inte vara höggravid på bröllopet! (eller för den delen ha en liten två-månaders...) Jag är bara 25 men min kropp skriker nästan åt mig att skaffa barn ibland... :) 

men som rapsbrud sa, vad är det som gör att du ibland vill vänta? Om du kommer på det, kanske det blir lättare att reda ut saken =)

Jag kan få panik ibland när jag tänker på att det blir svårare och svårare att bli gravid ju äldre man blir.. Jag e 27 och vi båda har fasta jobb med bra inkomst så efter bröllopet som är nästa sommar blir det nog dags! Vem vet, det kanske tar flera år att bli gravid..

Jag har varit redo sedan jag var 16 år, men är väldigt glad att jag inte skaffat några än. Är 27 nu. har varit utan skydd i 8 månader, sedan vi gifte oss första gången. vi har inte försökt skaffa utan jag slutade med p-ring då min mamma har bröstcanser, mormors mamma dog i livmoderscanser och farmor har blodproppar... Vi känner båda händer det så händer det, men av någon konstig anledning så kan vi absolut inte försöka aktivt! Han är liv rädd för det! En gång, för ett par veckorsedan, gick han med på att försöka aktivt, men dagen efter var det stopp igen... konstig kille;)

jag tror att det är svårt att ta steget, att säga nu kör vi. Livet kommer ju ändra sig. Att bara sluta med p-piller kan vara bra, det är inte ett så stort steg, man blir inte med barn bara för det;) kör med avbrutet, han behöver ju inte komma i dig. inte för att vara negativ, men det kan ju ta väldigt lång tid att bli gravid... för mitt ex syster blev det provrör efter 10 år, men för min syster som är 35 tog det 2 månader innan det tog sig.

vet inte vad jag vill komma fram till...  men vill du vänta så är det ok, många känner nog press när man närmar sig 30, folk frågar å så...

Hallå:)
Förstår er alla!
Min m2b är redo och vill ha nu, han fyller 30 nästa år och jag 26.
För min egen del känner jag att det blir när det blir, tanken består av skräckblandad förtjusning;) En del av mig är så rädd för att stå inför problemet att det inte funkar som det ska, är det fler som känner så?
Som fler här så skyddar vi oss inte, utan händer det så händer det. Men vi ligger inte i för att det ska bli nått heller.
Det som är ett hinder just nu, är att vi funderar på att flytta en bit bort och skaffa nya jobb båda två, jag har ett vik som går ut i september och min sambo ett säsongsarbete som också slutar då.
Ibland går man och funderar på det rätta tillfället, men jag är mer och mer övertygad om att det aldrig kommer:) Så det är bara att hitta dom där jobben och sen blir det nog dax:)

Rosvägen: Precis så tror jag också att det är, att man går och väntar på att rätt tillfälle ska komma, men det gör det aldrig. Tror att man mer får bestämma sig för vad man vill helt enkelt när man känner sig redo och sen köra på det.

Själv har jag diabetes vilket gör att jag inte kan gå och bli gravid hej och hå, blodsockret ska ligga bra gärna någon månad innan man blir gravid och sen under hela graviditeten, vilket gör att det blir ett aningens större projekt än att vara gravid utan diabetes. Därför känns det extra viktigt att jag verkligen känner mig redo för att satsa och att det verkligen känns rätt. Som för alla andra också så klart, men kanske lite extra.

Ja, vad är det jag väntar på… Mest är det nog så att jag tycker att vi har det bra nu och är rädd för hur det ska bli när allt blir helt annorlunda. Kommer vi ha någon tid alls för varandra och kommer man få någon som helst egentid? Jag tycker det är svårt att hinna med som det är idag utan barn.

Dessutom så vet du ju ändå inte hur morgondagen kan se ut. Sjukdom, olycka eller gravid "av misstag"... det finns mycket som kan rubba din tillvaro ändå. Ibland lever vi lite för mycket imorgon och för lite idag.

Håller med dig fullständigt!
Men nog har jag lagt en och annan, säkert tusen tankar på just hur allt förändras.
Men det bör man väl också göra för att vara säker på att man är redo.
Jag tror att mycket av det man går och grubblar på faller på plats när det är på riktigt:)
så länge dessa funderingar inte är av så stor vikt att det skulle kännas som ett misstag att man blivit med barn.
Finns ett vackert citat
"Alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel" L.W

Det är skönt att skriva av sig lite i den här frågan:)