Dags för barn?

Jag har alltid sagt att första barnet skulle jag ha innan jag fyllde 25 och jag var 24 när dottern föddes.27 när sonen föddes.

Det finns inget rätt eller fel.

Min kropp har skrikit efter barn i tre år, är 26 nu, och i september ska vi äntligen börja försöka.

Jag har alltid mötts av reaktionerna: du är för ung, du är mitt i utbildningen, vänta tills du är klar, vänta tills ni har fast ekonomi, vänta lite, det är ingen brådska, du har hela livet på dig osv osv osv... Blir så trött på det. Vad fan! Tänk om det inte går alls. Jag vill ju inte vara 35 och få veta det!

Givetvis förstår jag att jag måste kunna försörja barnet så det är inte förrän sista halvåret jag har kunnat svara på min kropps signaler ordentligt. Nu har jag 1,5 år kvar på min utbildning och min sambo har en stadig inkomst. Vi har bra boende och all kärlek i världen att ge ett barn. Folk får tycka vad dom vill men i september blir det banne mig åka av...  Längtar!!!

Lyssna på kroppen och hjärtat och inte så mycket på vad som är rätt och fel och vad alla andra tycker!

Allt behöver inte vara så perfekt hela tiden, man behöver inte uppnå en speciell ålder eller status. Det enda som behövs är man är två som har kärlek (och kanske pengar) så att det räcker för en till! Mycket förändras när man får barn, det får man vara beredd på! Men det allra mesta är till det bättre!

Jag är 25, har tre barn och älskar varenda en! Och de kom precis perfekt! Men skulle jag lyssna på vad andra tycker så skulle jag ha gjort abort med första (oplanerad) och sen aldrig skaffat mig två till efter det.

Du verkar redo, du vet att du vill ha barn och ni har allt ordnat.....så ja vad väntar du på Jag skulle inte vänta längre, var själv 30 när jag blev gravid med första, perfekt ålder. Jag skulle inte våga vänta längre utan särskild orsak, du kan ju aldrig veta att du kan bli gravid direkt. Med första blev jag gravid på 1a försöket medans vi fick vänta 8 månader innan 2an blev till och det var på den enda ägglossningen jag hade då....finns som du vet risker med att vara för gammal också....nä kör säger jag!

Man kan vänta i all evighet, så det är bara att gå på det. Det är ju inte att det är ett försök och sen är man gravid. Dessutom ska man njuta under tiden och inte planera allt, :)

Vilket fanstastiskt stöd detta är!:)
Va kul att höra olika åsikter men framför allt, att man bör lyssna till sitt eget hjärta!

man är nog aldrig redo för att skaffa barn. för man vet inte innan vad det innebär. försökte i nästan 2 år innan jag fick min son som nu är 1,5år!=) jag ville sååå gärna ha barn..men det har ändå vart tufft. andra skaffar nr 2 nu..men orkar inte skaffa fler än. även om man får höra att man är taskig mot barnet som är ensamt. håller med de andra. följ hjärtat! du vet nog själv vad som är bäst för dig å ditt liv! man ska inte lyssna på andra!

Om jag vore dig så skulle jag skaffa barn NU. Efter 30 är det mycket svårare att bli gravid och behålla barnet när man väl blir det (missfall). Min syster är 32 och har försökt få barn i ett år nu, men nada. Hon börjar få panik och är rädd att hon kanske aldrig kan få barn. Har även en väninna i samma situation.. Jag är 25 år och ska gifta mig nästa år och skaffa barn. Hade hellre väntat i några år till för att hinna få fart på karriären men jag vill inte riskera att inte kunna få barn sen...

Följ ditt hjärta! Vill du försöka skaffa barn gör det. Vill du vänta lite gör det. Visst, det är svårare att bli gravid ju äldre man blir men det är absolut inte omöjligt! Min mamma födde mig när hon var 32 år och min syster när hon var 37 år. Det är era liv så är det ni som måste välja!

Jag tycker det här med att skaffa barn eller inte är både skrämmande och stressande (och någonstans därinne en liten längtan och förväntan med...! ) Är 29 år, avslutade en lång (7 år) eftergymnasial utbildning 2006, upptäckte att det som kvinna var oerhört svårt att ta sig in på arbetsmarknaden på området och startade eget företag (inom den konst/ det konsthantverk, som utbildningen var inom) för ett år sedan.

Det som skrämmer mig mest är att man tycks ändra sina prioriteringar så fullständigt. Min man sa till mig när vi just träffats "när du får barn kommer du inte att vilja måla mer" när jag tog upp att jag inte skulle hinna detta om vi skaffade barn. Jag vet inte om jag vill sluta vilja göra det jag gör. Kreativiteten och friheten är oerhört viktiga för mig. Jag vill inte sluta vara den jag är och "bara" (missförstå mig rätt) vara mamma. Att ge upp sig själv, sin kropp och ge sig hän åt den där villkorslösa moderskärleken: jag vet inte om jag varken vågar eller vill säga upp det jag har på det viset. (Och för att vara lite cynisk, de flesta av oss hystas ändå in på hemmet av våra barn till slut, blöjbytandet återgäldas inte i slutändan =( )

Och samtidigt, man växer  säkert som männsika genom att bli förälder, det är berikande och liknar förmodligen inte ngt annat i livet...

Men först vill jag hinna med lite till av friheten, så att jag sedan kan njuta av att sitta på en filt och torka dregel utan att se det som ett nerköp eller att längta någon annanstans. Jag vill vara klar med de "egensinninga personliga äventyren" innan jag ger mig in på "äventyret barn". När det är dags vill jag bli en mamma som med tillförsikt byter blöjorna och känner att just här och just nu vill jag vara - och ingen annanstans. (Och kreativiteten , ja, när det gäller den är det rena ryska rouletten, men vad ska man göra, livet ger ju inga garantier...hu! Kanske glömmer man målarpenslarna till förmån för mammarollen och blir ännu en av dessa kvinnor som "försvann" från arenan... En av alla dessa drunknade talanger som ingen vet ens fanns. Kallsvett.)