Är jag en idiot?? (jättelångt!)

Ärligt nu! Vad ska jag göra?

Det här kanske blir långt men jag ska försöka förklara!

Min blivande man friade innan jul precis och vi bestämde oss att gifta oss i sommar! Planderingen satte inte riktigt fart på en gång pga av jul och nyår och nytt jobb, men vi visste ganska exakt hur vi skulle ha det. På ett ställe som betyder massa för oss och vi ville ha det enkelt utomhus och med massa kärlek, barn och vänner. Vi bokade allt och det kändes jättekul! Skickade ut save-the-date eftersom våran dag blev mitt i semestertider. Sen så ville stället vi skulle vara på ändra datum, men jag vägrade efetrsom folk redan hade fått korten. Så vi kollade på massa andra ställen som skulle kunna passa oss (och våran ekonomi). Hittade ett och bokade. Fick veta direkt efter att vi kunde vara på ursrungliga platsen. Avbokade det nya stället! Och allt kändes bra igen! Involverade vänner i planering och pyssel. Fixade massor. Sen så förra veckan ändrar sig han som bestämmer på stället och vill att vi ska byta datum igen! Blir helt galen och gör mig mer eller mindre osams med honom så det är kört att vara där!

Allt kändes helt hopplöst, men genom kontakter och massa, massa tur så hittar vi ett nytt ställe. Var väl lite desperat eftersom det bara är några veckor kvar nu och jag har inte fått ut riktiga inbjudan ännu eftersom ALLT bara strular!! Engagerar vänner ännu mer i allt! Och genom ett mirakel fixar sig det mesta! Är helt överlycklig i några dagar att det löste sig! Känner mig jättestolt att jag fixade ihop allt så bra på bara några dagar, vi är där och hälsar på och jag sitter i telefon hela dagarna för att få ihop allt! Medans min blivande bara suckar så fort jag pratar om bröllopet! Till sist blir jag galen på hans suckande och ställer han mot väggen och det enda han säger är att han alltid sett vårat bröllop typ barfota på en äng, med blommor i håret och fågelkvitter i bakgrunden. Och jag blir helt paff! Jag har utan jag ens märkt det hyrt herrgård, serveringspersonal, gjort bordplacering och fixat bordsdekorationer. Det här var inte ALLS det jag ville!!! Jag sa bara: Jo, det var så jag oxå hade tänkt mig! Och gick och la mig!

Dagarna efter gjorde jag om lite i planeringen, för att det skulle bli mer "oss". Ändrade platsen för själva vigseln och flyttade ut den till en brygga. Det resulterar i att massa mer pengar går åt! Vi har egentligen inte råd alls! Och blivande mannen suckar ännu mer, men tröstar och säger att det inte gör någonting. Det är iaf bättre att vi sätter lite känlsa av att det är vårat bröllop! Sätter lite av våran stämpel på hela arrangemanget. Det kändes bra och han gav sig i planeringen lite!

Sen i helgen hade vännerna fixat möhippa, blir alldeles rörd när jag tänker på hur mycket tid och planering de har lagt ner. Och jag hade det bra, men sen när jag skulle sova på natten så bara kände jag att: Nej! Jag är inte en sån här människa! De flesta jag känner älskar att bli ompysslade och stå i centrum. Men inte jag! Det var fokus på mig hela dagen och jag känner mig inte bekväm i det! Kändes inet som jag passade in! Kom på att sitta och tänka efter hur jag skulle vara för att passa bättre in på mitt egna bröllop! Jag beställde nya skor bara för att de som jag hade valt inte kändes tillräckligt fina! Klänningarna mina kompisar ska ha på sig är nästan finare än min brudklänning. 

Sen mitt i min lite bröllopsångest ringer de från herrgården och börjar göra massa små ändringar och krångla!!!! Vi kommer vara tvugna att lägga ner ännu mer pengar! Bilen har pajjat och vi har inte råd att åka på resa vi hade planerat! Det går att lösa! Inget är omöjligt! Men jag vet inte om jag orkar mer! Har ingen energi över! Ser ingen lösning!

Jag väckte blivande man och frågade vad han skulle säga om jag skiter i det här nu att vi ställer in och åker iväg bara han och jag gifter oss och har fest någon annan gång för alla andra! En fest precis så som vi vill ha det! Med ljuslyktor och buffé. Kankse nästa sommar. Men att vi åker iväg nu i sommar och har en super enkel cermoni bara han och jag!!!

Och han bara ler!!! Kramar mig och säger att det är det han vill allra mest!

Så nu lekar jag med tanken att vi inte tar tag i alla nya problem än en gång! Att vi bara ska acceptera att vi inte får ihop det! Att det helt enkelt inte blir något bröllop!

Men kan man göra så? Är jag helt ute och cyklar? Vad fan ska alla känna för mig nu?

Hur skulle ni göra?

Vad skulle ni tycka om någon av era kompisar gjorde så? När ni redan planerat köpt klänning och fixat barnvakt! Och haft värsta möhippan! De måste ha lagt ner massa tid och pengar!