ledsen igen... (ganska långt blev det)

Nu menar jag inget illa med det jag skriver men jag tror att det faktum att han inte har släppt sin mamma kan vara ett tecken på att han kanske inte är mogen nog för att förlova sig. Att vara 20 och 22 är ungt. Vet man att det är rätt så kan man förlova sig ändå, men det kanske inte är helt fel att vänta ett tag

Om han behöver tid, så ge honom tid. Att vara 20 och 22 är fortfarande väldigt ungt (därmed inte sagt att det måste vara FÖR ungt), men många är fortfarande väldigt beroende av sina föräldrar då (och jag är det nog i flera avseenden fortfarande i 25 års ålder). Det är för mig inte alls konstigt att man när man är ung funderar över vem som är mest värd. Klart du vill att han ska välja dig, men jag hade nog blivit mer orolig om han valde att gå emot hennes vilja utan att fundera faktiskt, förutsatt att de har ett bra och respektfullt förhållande till varandra i övrigt.

Om hon inte har något emot dig personligen (och det får jag inte intryck av) så är det kanske inte värt att offra hans relation med sin familj bara för att ni vill förlova er, om ni kan vänta något år och göra det och fortsätta ha en bra relation med henne. Annars finns det en risk att du blir "syndabock" om dom får en dålig relation. Då blir du den som fick honom att bli osams med sin mamma, och det är varken bra för ert förhållande eller deras. Det är ju aldrig en nackdel att stå på god fot med sin släkt och familj, det finns många tillfällen de är oumbärliga.

Varför är det så viktigt för dig/er att förlova er just nu? Ni är inga tonåringar längre, men fortfarande unga. Hur länge har ni varit ihop? Om det bara är för er skull så kan ni ju göra något annat "så länge", skaffa ringar eller vad som helst. Om det är för andras skull, då är ni nog för unga för att förlova er ändå.

Det måste ju absolut inte gälla er, men väldigt många förändras mycket när man går på högskola t ex, och många jag känner växer helt enkelt isär för att de skaffar sig nya intressen och vänner och passar inte längre ihop. Särskilt om man har ett distansförhållande. Man utvecklas så mkt i den åldern, och jag vet ju iaf att jag aldrig skulle kunnat ha ett fortsatt förhållande med de killarna jag var ihop med då (även om jag inte såg det då förstås).

Så fundera över varför det är viktigt, och för vem, och om det är rätt av dig att be honom offra sitt förhållande med sin familj för din skull. För ingen som älskar sin partner skulle be honom/henne göra det valet. Det måste han/hon göra själv.

Dejli:

Snälla
Nej det är ingen nackdel att stå på god fot med familjen men man måste oxå tycka att det är oki för sig själv.
Man kan inte göra saker som man själv inte håller med om. Det faller bara ut dåligt och skapar friktioner senare i livet.
Det finns svärmödrar som totalt kontrollerar sina söner/döttrar och håller väldigt hårt i dom. Bråk med svärmor är ju inte direkt ett nytt fenomen.

Vad ni bör göra är att prata med henne på ett vuxet sätt om vad det är som gör att det är för tidigt.
Om hon inte kan respektera er som vuxna människor villiga att ta ansvar när staten gör det.

Vad som är viktigt är att diskussionen sker under lugna former. Att hon vet att ni inte hyser agg gemtemot henne för hennes åsikt utan mer vill veta vad det är som grundar sig bakom hennes åsikt att ni skulle vara för unga.

Min storebror är ett lysande exempel på att även folk i våran tid kan finna kärleken i högstadiet och det kan hålla livet ut. Man kan aldrig dömma ut ung kärlek även om den större majoriteten byter partner några gånger innan dom hittar rätt.

 Innan ni pratar med henne bör ni ju dock själva ha pratat om vad ni har för åsikter om det. Varför ni vill förlova er. Vad ni vill säga med det.
Har ni inte en bra grund att stå på där med gemensamma värderingar om vad själva förlovningen innebär så kommer ni inte komma långt när ni pratar med hans mamma heller.
Att prata med henne kan dock resultera i 2 saker.

1. ni har en kostruktiv diskussion där ni lär känna varandra bättre i en vuxen relation och skapar nya band istället för dom som är mellan förälder och barn.

2. Ni faller in i ett destruktivt beteende där diskussionen faller ut i att ni tar hennes ord som förolämpande och personangrepp och går till mot attack.

Självklart finns det många olika senarion men detta är dom 2 mest troliga. Men att veta varför hon tycker att ni är för unga för att göra något som staten inte har några problem med sålänge ni är myndiga (vilket ni är), inte redan är gifta ( vilket jag betvivlar), eller att ni inte är släkt (inte heller detta är ju troligt).

Många gånger har föräldrar svårt att se sina barn som vuxna oavsett vilken ålder dom har. Frågan är vad hon skulle se som en lämplig ålder för en förlovning och vad hon baserar sin tro på om att ni är för unga. Innan ni vet det kan ni ju inte heller gå vidare och visa henne att hon har fel i sina antaganden.

Sidnot: Att visa att någon har fel innebär inte att man rusar ut från diskussionen o gör som man själv vill i alla fall. Detta är ett typiskt trotsigt tonårsbeteende som bara stärker hennes uppfattning om att ni är för unga.

Hoppas det löser sig

Lycka till

Absolut finns det de som träffas unga och är gifta hela livet (min mamma var 18 när mina föräldrar träffades, gifte sig vid 22 och har nu varit gifta i 26 år) det är inte det jag säger. Kanske tycker hon att man ska vara lite mer livsvan och gjort allt man vill innan man binder sig. Nuförtiden när man pluggar på andra ställen, reser, byter jobb etc etc som man normalt sett gör när man är ung gör att man byter referenspunkter i större utsträckning nu än förr i tiden (när man ofta var yngre när man gifte sig).Det "gröna gräset" utanför är inte bara en gräsplätt, det är en hel stäpp. Menar inte att det gäller detta par, men förmodligen ser hans mamma det på det sättet.

Och såklart är det är såklart att många mammor har svårt att släppa taget om sina barn. Man får ju inte veta mer om förhållandet svärmor/son, men jag tror inte att ett sådant kontrollbehov visar sig först när paret vill förlova sig. Antagligen visar det sig tidigare än så, och om man sett sådana tendenser tidigare i förhållandet så är det ju en annan sak, och ett annat problem att ta tag i. Jag får dock intrycket av att hon inte har något emot detta förhållande, men tycker att de är för unga för en förlovning.

Jag inte att det är konstigt att svärmor tycker att det är för ungt när paret är precis fyllda 20 och 22 för att förlova sig. Man kan ju vara ihop utan att vara förlovade och gifta, och vet man att det kommer vara "vi" ändå så kanske man kan överleva ett år eller så och vänta. Hon har ju inte förbjudit dem att förlova sig, hon har ju bara sagt att hon tycker de är för unga, och den åsikten har hon ju rätt att ha.

Ja, staten säger att vi får gifta oss, rösta och allt annat när vi är 18. Men det är också så att vi inte anses mogna att handla sprit på Systemet innan 20, och som förälder är man underhållsskyldig tills barnet är 20 år om det fortfarande går på gymnasiet, så helt vuxen och förmögen att ta egna beslut och ansvar är man ju inte betrodd att vara. Och bara för att man FÅR göra saker måste det inte alla gånger betyda att man BÖR (nu menar jag generellt, inte riktat till detta paret). Och förlova sig får man väl göra i precis vilken ålder man vill, det struntar staten i. Det är giftermålet som betyder något...

Som föregående talare säger, prata med svärmor och lyssna på vad hon har att säga och be att hon hör vad ni har att säga också. Men framförallt bör ni prata med varandra. Varför vill ni förlova er? Tänker ni gifta er inom en överskådlig framtid? Om inte så kanske det inte spelar så stor roll för svärmor om ni gör det, å andra sidan så känns det ju onödigt att göra det alls om inte giftermål är tanken... är det för att ni vill visa att ni hör ihop trots ett distansförhållande (som jag förstod att ni skulle ha nu under studier)? Att vara förlovad hjälper inte om man inte har ett stabilt och bra förhållande annars också...

TS: jag förstår precis din situation. Jag var bara 18 när jag och min fästman förlovade oss, han var då 19 år. Vi hade känt varandra i två år och visste med hela hjärtat att vi ville och skulle leva med varandra resten av livet. Precis som ni fick vi lite gliringar från både vänner och familj att detta var väldigt tidigt och att vi inte "hade levt klart vårt unga liv än". Kan nu meddela att detta är fem år sedan och att vi nu ska gifta oss om en månad :)

Jag funderar på hur ni känner för en lång förlovning? Är det så att ni vill gifta er ett år efter förlovningen, eller vill ni vänta en tid med detta? Det kan vara så att din pojkväns mamma snarare tänkter på giftermålet än förlovningen och att hon tycker detta kommer väldigt tidigt. 

Oavsett vad er familj säger; följ ert hjärta. 20 år är inte så ungt som många tror, det finns många mognadsnivåer i det här livet, och den skalan följer inte nödvändigtvis ens ålder proportionerligt.

Lycka till med allt, hoppas det löser sig snart för er!

FramtidafruSandberg:

jo, ärligt talat har du nog helt rätt.

Dejli:

Jag är beredd att ge det tid men jag tycker att det känns lite konstigt när det är han som från början så romantiskt ville förlova sig. För som sagt... det blir nog som mamma vill.

Tyvärr verkar det också som att hans familj (mamma och pappa) faktiskt har något emot mig. Jag vet inte varför över huvudtaget men det blir inte den där personkemin som man vill ha. Så tro mig, det där med syndabock har redan slagit mig både en två och fem gånger.

Jo, vi funderar på att hitta ett annat sätt som betyder mycket för oss men som då inte är uppenbart. Ditt förslag om att skaffa ringar... vad hade du i tanken där?

Det är väll självklart att jag inte vill att han ska förstöra sin familjerelation för MIN skull men det skulle vara schysst om han inte bara tar mammans parti utan att ens stå upp för sig själv eller oss.

och ja, ett kontrollbehov mellan mamma och son finns.

Myjoy:

Tack! det var något sånt jag behövde höra, som jag också kan lämna som ett bra förslag till min pojkvän:)

MrsPingla

Vad skönt att höra! Jo det är en långsiktig förlovning som vi hade tänkt oss då vi vill avsluta våra studier innan vi gifter oss.

tack så mycket för svaren!

Man kan ju skaffa ringar utan att kalla dem förlovningsringar (trohetsringar, löftesringar eller bara ha dem utan att kalla dem nånting), och kanske ha dem på ett annat finger om det stör svärmor. Då vet man ju inför varandra vad de betyder, och man kan ju gravera dem med något som betyder något för er.

Vi köpte ringar (i rostfritt stål) ca 3 månader efter att vi hade träffats. Vi graverade in vårt datum när vi träffades och har dem på höger hand. Eftersom vi inte bor ihop ännu (dock nu bara en vecka kvar) så hade vi inte då (4 år sedan) någon tanke på att förlova oss. Den ser ut som en förlovningsring, kostar inte multum (ca 1000 kr/st), men eftersom de är graverade betyder de ändå något personligt för oss, men signalerar inte förlovning utåt eftersom de sitter på "fel" hand.

Förlova er om ni vill det. Jag tycker inte att ni är för unga. Jag var 20 och min ex var 19 när vi förlovade oss. Jag vet att jag skriver "ex" och det är vi idag men vårt förhållande höll i 15 år och kunde ha hållt livet ut om vi hade varit mer rädda om vår kärlek. 

Din kille borde vara hårdare mot sin mamma, hon har ingen rätt i att lägga sig i ert förhållande/förlovning och ni borde inte ha sagt något innan utan bara förlovat er.  

Vad då få ett sämre förhållande till sin mamma/familj? Han är ju 22år för tusan!!! 

Jag var 18 år när vi förlovade. Visst fick vi höra att vi var unga men när vi väl förlovat oss var våra familjer glada för våran skull. Vill ni förlova er så är det ju det ni ska göra, ni förlovar er väl inte för era släktingars skull, eller?!

Åk iväg och förlova er i hemlighet och sätt in en annons i tidningen, då kan de säga vad de vill sen. Jag tror att de flesta blir glada för er skull!! Lycka till och GO FOR IT!!!

Om man skulle vänta på en tid då alla omkring en skulle hålla med om och stödja ens beslut så skulle man få vänta länge... Jag tycker inte ni är för unga. Sånt är så individuellt och kultur och tidsberoende (min farmor hade tre barn när hon var 20).

Svärmor har rätt att ha en åsikt. Hon har rätt att säga vad hon tycker. Hon har rätt att bli respektfullt behandlad.

Men hon har inte rätt att få bestämma över beslut i ert förhållande. De enda som kan ge henne den rätten är ni. Och de enda som kan ta tillbaka den rätten är ni.

Min erfarenhet är att det jag ångrar mest är de fall då jag låtit andra påverka mig till att fatta beslut mot min egen magkänsla. Inte de beslut som blev kokko men där jag själv gick min egen väg, hur dum den än var.

En sund föräldrer måste låta sina (vuxna) barn fatta sina egna beslut och lära sig av konsekvenserna om det blev fel.

Det verkar dock inte vara svärmors åsikter som är problemet utan hur din blivande förhåller sig till henne. Jag tycker det känns sorgligt att han inte står upp för dig och er. Om svärföräldrarna inte riktigt gillar er relation eller dig så kommer de knappast plötsligt tycka bättre om det för att ni skjuter på förlovningen. Svärföräldrarna kanske tänker att det inte kan vara så allvarligt mellan er och att de inte behöver försöka skapa en bättre relation till dig eftersom du inte kommer finnas med i framtiden. Kanske bättre att ta ett tydligt steg framåt tillsammans och visa att det bara är att acceptera er relation för det är ni som gäller för framtiden?

Svärmor har ju rätt att tycka och säga vad hon vill (sen att hon inte måste använda den rätten utan är galet ohövlig är ju en sak). Men varför låter ni henne bestämma? Och vad säger din kille? Har ni bestämt nåt tillsammans om er relation så är det ju det och inte hans mammas ev åsikt som ska gälla...

Om min svärmor hade fått bestämma så hade inte min BM fått flytta till den byn jag bor i utan han hade varit tvingad att stanna kvar i staden som han bodde i. (Jag kan inte flytta pga mina barn går i skolan här.)
Hon har gnällt mycket om detta och min BM är inte 22år utan 44år Vad jag vill säga med detta inlägg är att åldern spelar ingen roll. vissa mammor är som de är bara.

Nu har jag bara "skummat" bland svaren ovan. Men jag tror att det är viktigt att ge varandra tid och utrymme (men tro mig, jag vet att det kan vara lättare sagt är gjort i vissa lägen). Så länge ni älskar varandra gör inte ringarna någon större skillnad, inte egentligen; det finns fullständigt stendöda äktenskap med ringar och fantastiska levande förhållanden utan! Och ni har tid på er, ni är unga (därmed inte sagt för unga)! När ni är redo: förlova er!! Men känns det besvärligt för en eller båda så vänta kanske lite (därmed inte sagt at svärmors långa arm ska kasta sin skugga i tio år famöver...).

Jag vet hur det känns när man upplever att man kommer "i andra hand", som du kanske gör om han vill vänta med förlovningen, och det är en hemsk känsla som fräter på en inifrån. Men när jag känt så (under andra omständigheter, men ändock) försöker jag tänka att om situationen varit omvänd, vad hade jag gjort/känt då. Hur hade du gjort om det var din mamma som tyckte att ni var för unga och du riskerade relationerna inom familjen? Ibland hamnar man i situation där man hur man än vänder sig alltid har rumpan bak... Svårt för dig, svårt för din pojkvän (och kanske svårt för din svärmor också som säkert tycker att hon gör rätt, även om det med all säkerhet finns olika sätt att se på hennes agerande).

Och förlovning är ju inte samma sak som äktenskap (såg att ni planerade en långvarig förlovnin) så kanske borde det kunna få henne att slappna av lite tills vidare?!

Hoppas att det löser sig för er!!!

Jag var 15 och min sambo 14, det är snart fem år sen, idag bor vi tillsammans och har en son på ett år! =) Har gått bra för oss =) Nog är vi unga men kärlek övervinner allt! Ja önskar dig stort lycka till! =)