ledsen igen... (ganska långt blev det)

Om han behöver tid, så ge honom tid. Att vara 20 och 22 är fortfarande väldigt ungt (därmed inte sagt att det måste vara FÖR ungt), men många är fortfarande väldigt beroende av sina föräldrar då (och jag är det nog i flera avseenden fortfarande i 25 års ålder). Det är för mig inte alls konstigt att man när man är ung funderar över vem som är mest värd. Klart du vill att han ska välja dig, men jag hade nog blivit mer orolig om han valde att gå emot hennes vilja utan att fundera faktiskt, förutsatt att de har ett bra och respektfullt förhållande till varandra i övrigt.

Om hon inte har något emot dig personligen (och det får jag inte intryck av) så är det kanske inte värt att offra hans relation med sin familj bara för att ni vill förlova er, om ni kan vänta något år och göra det och fortsätta ha en bra relation med henne. Annars finns det en risk att du blir "syndabock" om dom får en dålig relation. Då blir du den som fick honom att bli osams med sin mamma, och det är varken bra för ert förhållande eller deras. Det är ju aldrig en nackdel att stå på god fot med sin släkt och familj, det finns många tillfällen de är oumbärliga.

Varför är det så viktigt för dig/er att förlova er just nu? Ni är inga tonåringar längre, men fortfarande unga. Hur länge har ni varit ihop? Om det bara är för er skull så kan ni ju göra något annat "så länge", skaffa ringar eller vad som helst. Om det är för andras skull, då är ni nog för unga för att förlova er ändå.

Det måste ju absolut inte gälla er, men väldigt många förändras mycket när man går på högskola t ex, och många jag känner växer helt enkelt isär för att de skaffar sig nya intressen och vänner och passar inte längre ihop. Särskilt om man har ett distansförhållande. Man utvecklas så mkt i den åldern, och jag vet ju iaf att jag aldrig skulle kunnat ha ett fortsatt förhållande med de killarna jag var ihop med då (även om jag inte såg det då förstås).

Så fundera över varför det är viktigt, och för vem, och om det är rätt av dig att be honom offra sitt förhållande med sin familj för din skull. För ingen som älskar sin partner skulle be honom/henne göra det valet. Det måste han/hon göra själv.

Absolut finns det de som träffas unga och är gifta hela livet (min mamma var 18 när mina föräldrar träffades, gifte sig vid 22 och har nu varit gifta i 26 år) det är inte det jag säger. Kanske tycker hon att man ska vara lite mer livsvan och gjort allt man vill innan man binder sig. Nuförtiden när man pluggar på andra ställen, reser, byter jobb etc etc som man normalt sett gör när man är ung gör att man byter referenspunkter i större utsträckning nu än förr i tiden (när man ofta var yngre när man gifte sig).Det "gröna gräset" utanför är inte bara en gräsplätt, det är en hel stäpp. Menar inte att det gäller detta par, men förmodligen ser hans mamma det på det sättet.

Och såklart är det är såklart att många mammor har svårt att släppa taget om sina barn. Man får ju inte veta mer om förhållandet svärmor/son, men jag tror inte att ett sådant kontrollbehov visar sig först när paret vill förlova sig. Antagligen visar det sig tidigare än så, och om man sett sådana tendenser tidigare i förhållandet så är det ju en annan sak, och ett annat problem att ta tag i. Jag får dock intrycket av att hon inte har något emot detta förhållande, men tycker att de är för unga för en förlovning.

Jag inte att det är konstigt att svärmor tycker att det är för ungt när paret är precis fyllda 20 och 22 för att förlova sig. Man kan ju vara ihop utan att vara förlovade och gifta, och vet man att det kommer vara "vi" ändå så kanske man kan överleva ett år eller så och vänta. Hon har ju inte förbjudit dem att förlova sig, hon har ju bara sagt att hon tycker de är för unga, och den åsikten har hon ju rätt att ha.

Ja, staten säger att vi får gifta oss, rösta och allt annat när vi är 18. Men det är också så att vi inte anses mogna att handla sprit på Systemet innan 20, och som förälder är man underhållsskyldig tills barnet är 20 år om det fortfarande går på gymnasiet, så helt vuxen och förmögen att ta egna beslut och ansvar är man ju inte betrodd att vara. Och bara för att man FÅR göra saker måste det inte alla gånger betyda att man BÖR (nu menar jag generellt, inte riktat till detta paret). Och förlova sig får man väl göra i precis vilken ålder man vill, det struntar staten i. Det är giftermålet som betyder något...

Som föregående talare säger, prata med svärmor och lyssna på vad hon har att säga och be att hon hör vad ni har att säga också. Men framförallt bör ni prata med varandra. Varför vill ni förlova er? Tänker ni gifta er inom en överskådlig framtid? Om inte så kanske det inte spelar så stor roll för svärmor om ni gör det, å andra sidan så känns det ju onödigt att göra det alls om inte giftermål är tanken... är det för att ni vill visa att ni hör ihop trots ett distansförhållande (som jag förstod att ni skulle ha nu under studier)? Att vara förlovad hjälper inte om man inte har ett stabilt och bra förhållande annars också...

Man kan ju skaffa ringar utan att kalla dem förlovningsringar (trohetsringar, löftesringar eller bara ha dem utan att kalla dem nånting), och kanske ha dem på ett annat finger om det stör svärmor. Då vet man ju inför varandra vad de betyder, och man kan ju gravera dem med något som betyder något för er.