Den nya tråden om distansförhållanden

Tänkte bara ge lite uppdatering... Min pojkvän fick uppehållstillstånd väldigt snabt, det gick på mindre än två månader och det var jättelätt att få kontakt med ambassaden i Buenos Aires, de svarade på e-mail nästan på en gång och vi fick intervjutider bara veckan efter vi ansökte. Efter att vi båda gjort våra intervjuer behövde vi inte komplettera med någonting alls, vi trodde att de skulle vilja se olika slags "bevis" (bla. så frågades det i formuläret som jag fick fylla i om jag kunde styrka vår kontakt efter det vi blivit tillsammans med email eller brev etc) men vi behövde inte visa något sådant.

Vi trodde verkligen att det skulle vara en krångligare process, men det gick mycket snabbt och smidigt för oss.

Jag är redan i Sverige, men min pojkvän kommer i början på augusti, så nu blir det några lååånga veckor av distansförhållande igen... men det blir ju som tack och lov inte så länge den här gången... Ledsnast är jag för att han inte kan komma hit och få fira svensk midsommar, men han var tvungen att avsluta sin termin på universitetet först innan han kan åka. När han väl kommer hit har vi inte riktigt någon plan för vad han ska göra, först SFI antar jag, och sedan får vi se om han lyckas få något jobb, jag antar att jag får bli ensam familjeförsörjare ett tag, haha...

Så, Mrs Sutherlin, Krest, Pludie, Kattpoet och Scimietta mfl, berätta gärna hur era distansförhållanden (eller föredetta sådana) fortskrider!

Vad bra med en tråd om distansförhållande! :)

I mitt fall så har jag inte ett distansförhållande just nu men till hösten kanske det kan bli det... Allt beror på om jag blir antagen till utbildningen jag sökt eller inte. Avståndet är inte speciellt långt, bara ca 4 timmar med buss men med tanke på att vi de senaste 2 månaderna har varit inofficiella sambos så är det såklart tungt... Om jag inte kommer in så flyttar vi ihop på riktigt har vi sagt.

Men min fråga är, om det blir distans, hur överlever man avståndet? Visst finns det ju telefoner men jag tycker att det blir så konstigt de gånger som vi har varit ifrån varandra några veckor. Det blir ju inte samma sak att bara prata i telefon och fråga hur dagen har varit som när man frågar samma sak och sitter mitt emot varandra... Alla tips är varmt välkomna!

Min kille och jag har haft ett distansförhållande i två år i augusti (hade varit tillsammans i ett halvår dessförinnan och bott ihop några månader). Visst kan det vara påfrestande ibland, särskilt som att när man väl träffas "ska allting ske"; på kort tid ska man hinna med roligheter, vila, vardag. I snitt hälften av tiden vi träffas bor också hans 16-åring hos oss, vilket gör att tiden för "tvåsamhet" inte alltid blir så stor.

Jag tror att det är viktigt att försöka ha tålamod, och att vara öppen med allt och prata mycket; om man tvekar, tycker det är jobbigt, om man längtar och vill spontanresa för att träffas osv. Kanske ha små gemensamma projekt ihop, en resa att planera och se fram emot eller liknande. Vi pratar mycket i telefon, ungefär en timme varja dag. Ibland finns det inte så mycket att berätta, det kanske inte har hänt så mycket under dagen. Det låter oerhört fånigt men man kan titta på samma program på TV i luren (inte för länge dock, det kan bli oerhört dyrt ;) )  eller bara sitta tysta en stund och veta att den andra finns på andra sidan tråden. Använd Facebook, sms:a (ibland kan det räcka med bara "Kram!"), skicka små brev. Och man ska inte resa ifrån varandra som ovänner. Efter ett tag vänjer man si vid omställningen till distansförhållande, och så länge det finns en tidsbegränsning så finns det ju något att arbeta mot...

Det är precis det där med att våga säga att man längtar efter den andra som jag tycker är den jobbigaste biten. Nu har vi varit ifrån varandra i snart 3 veckor (han är i sin hemstad och jobbar över sommaren och jag är i min). Jag tänker på honom flera gånger per dag, saknar honom otroligt mycket speciellt på kvällen eftersom jag är van att ha honom bredvid mig på kvällen när jag ska somna och kunna säga "godnatt, jag älskar dig". Men jag vågar liksom inte säga att jag saknar honom av rädsla att det ska bli för tjatigt och att jag ska låta desperat som om jag inte klarar mig utan honom. De enda gångerna han har sagt att han saknar mig är om jag har sagt det innan... Jag tror inte att han saknar mig lika mycket som jag saknar honom...

Det är en knepig situation. Nu skriver jag bara av egen erfarenhet, så jag hoppas att jag inte låter som en besserwisser. Men personligen tror jag inte att man kan höra för ofta att den man älskar saknar en (jo, ok om du bokstavligen sms:ar var femte minut så kanske. Men inte om du "bara" gör det flera gånger om dagen.). För mig är det en trygghet och en krydda att höra det, som en försäkran om att förhållandet fortfarande är i fin form. Jag har varit i förhållanden där jag inte älskat och där jag tyckt att den jag då var tillsammans med kunde bli lite "klibbig" om det blev för mycket. Men aldrig då jag älskat dem.

En del människor är inte särskilt verbala; vissa har lätt för att prata om vad man känner och varför, och andra säger inte så mycket. Är han en verbal person? Annars han kanske saknar dig precis lika mycket som du honom, men utan att sätta ord på det på samma sätt som du vill göra? Man talar ibland "olika kärleksspråk" men menar samma sak. Det gäller att lära sig den andres språk (tex en del visar sin kärlek huvudsakligen genom att ge presenter, andra genom kärleksfulla handlingar (typ frukost på sängen), några genom att ge mycket komplimanger osv. Ibland visar man sin kärlek på olika sätt i ett förhållande, men det betyder samma sak.).

Jag tänker ibland att ett distansförhållande under en begränsad, rimlig, tid kan vara nyttig för ett förhållande. Efteråt vet man "vi klarade det" och man vet då att förhållandet har en viss tålighet för påfrestningar, vilket är en trygghet. För sådana dyker ju upp då och då tyvärr.

Hoppas att det löser sig för er!!

Man kan ju bara tala för hur man själv känner det så ingen fara :) Är tacksam för alla tips och åsiker :)

Under den här tiden som vi har varit ifrån varandra (och när han eller jag har varit hemma och hälsat på föräldrar) så brukar vi höras via telefon ca en gång per dag men ibland fler. Jag tycker precis som du att de där korta sms:en som bara säger "saknar dig!" eller liknande gör mycket! Det är endast via de här sms:en som jag vet att han saknar mig, när vi pratar med varandra är det mest vanligt prat. Jag tror (och det här är min högst personliga åsikt) att killar inte lika ofta säger högt hur de känner medan tjejer ofta luftar sina känslor. Nu när du säger det så visar han mest sin kärlek genom att tex kramas och pussas. Jag är mer verbal och säger gärna flera gånger per dag att jag älskar honom. Därför blir det lite svårt för honom att visa sin kärlek via telefonen.

Håller med dig om att det kan vara nyttigt att vara ifrån varandra, just för att man får en chans att sakna varandra och då upptäcker man hur mycket man älskar den andre. Jag kan säga att jag äldrig har saknat någon såhär mycket och därför är jag lite rädd för att jag (om det blir ett distansförhållande) kommer att gå runt och vara konstant "olycklig"... =(

Nu ska jag i alla fall ner och krama om min älskling om 2 dagar, tror ni att jag längtar?! =)

Harligt att traden ar igang igen!

Utan  skype och internet och  webbcamera och headset så hade det varit helvetiskt,  sista tiden innan vi gifte  oss dog min dator och lån dator klarade inte  webbcamera eller headset, det var rent helvete för oss båda.

Vi kunde inte äta middag ihop, laga samma mat och  sätta ett ljus på bordet och låsas vi var  på samma ställe.

Vi kunde inte ligga i sängen att mysa  och prata skit på morgonen.

Det var inte kul, jag fick låna tid hos vänner med bättre datorer bara för att få se honom och höra honom.  

Så skönt att han är hemma nu .

Vi håller just nu på att flytta in honom till Sverige, eftersom som han är EES medborgare behöver han inte ansöka om  uppetillstånd i sitt hemland, han kan göra det här och han har upperättstillstånd i 3 månader och han har sökt  för  temporärt uppehållstillstånd som vara i några år och sen blir permanent.

Vi har också ansökt för   att han ska få   sina fyra sista siffror så vi kan skriva in honom på arbetsförmedlingen och SFI.

Om man inte pratar engelska som modersmål , bör man  söka SFI  först och jobb sen.

Bra intitiav KNyttan, jag var ju totalblind och startade upp en till tråd, men den kan vi ju totalignorera nu! Tack Xrissy för uplysningen!

Det är så himla kul att höra att det gått så snabbt för er Knyttan! Himla häftigt att han får komma till Sverige så snart. SFI är nog en bra plan, hålle rmed kattpoet om att svenskan är nödvändig om man inte har engelska som modersmål, då är det liiiiite lättare även om svenskan behövs ändå. Pratar han nån svenska alls? det som är positivt för er är ju iaf att han har universitetsutbildning, så det är nog bara en tidsfråga om hur långa du måste vara ensam familjeförsörjare ska du se :)  Jag är totalavundsjuk och villig att strypa det där svenska konsulatet i San Fransisco för att det tar så onödigt lång tid. Jag börjar bli fruktansvärt otålig och trött på detta eviga papperskyfflande, speciellt i vårt fall då de MÅSTE ge honom uppehållstillstånd då vi är gifta, är inte så mkt att diskutera så jag förstår inte varför det tar sån tid. Men det är väl bara att gilla läget och inse att det inte kommer bli någon intervju innan jag åker på tisdag....

För att hoppa in i ovanstående diskussion så tror jag distansförhållande handlar mkt om att bestämma sig för at få det att funka. Gilla läget och göra det absolut bästa av situationen. Och jag tycker definitvt inte att man ska vara rädd för att vara ärlig med hur man känner, även om det är 17 ggr om dagen ibland. Men å andra sidan har jag turen att vara blessed med en man som är om möjligt ännu mer kärleksfull än jag så för oss har det kommit naturligt. Annars är iphone guds uppfinning till distansförhållanden, iaf om man är i olika länder. Vi kan både prata och smsa gratis vart vi än är utan att behöva vara vid en dator, helt perfekt!

pludie, hur går bröllopsplanerna? Snart juuu! :)

ne men oj... här var det liv...