Den nya tråden om distansförhållanden

Min kille och jag har haft ett distansförhållande i två år i augusti (hade varit tillsammans i ett halvår dessförinnan och bott ihop några månader). Visst kan det vara påfrestande ibland, särskilt som att när man väl träffas "ska allting ske"; på kort tid ska man hinna med roligheter, vila, vardag. I snitt hälften av tiden vi träffas bor också hans 16-åring hos oss, vilket gör att tiden för "tvåsamhet" inte alltid blir så stor.

Jag tror att det är viktigt att försöka ha tålamod, och att vara öppen med allt och prata mycket; om man tvekar, tycker det är jobbigt, om man längtar och vill spontanresa för att träffas osv. Kanske ha små gemensamma projekt ihop, en resa att planera och se fram emot eller liknande. Vi pratar mycket i telefon, ungefär en timme varja dag. Ibland finns det inte så mycket att berätta, det kanske inte har hänt så mycket under dagen. Det låter oerhört fånigt men man kan titta på samma program på TV i luren (inte för länge dock, det kan bli oerhört dyrt ;) )  eller bara sitta tysta en stund och veta att den andra finns på andra sidan tråden. Använd Facebook, sms:a (ibland kan det räcka med bara "Kram!"), skicka små brev. Och man ska inte resa ifrån varandra som ovänner. Efter ett tag vänjer man si vid omställningen till distansförhållande, och så länge det finns en tidsbegränsning så finns det ju något att arbeta mot...

Det är en knepig situation. Nu skriver jag bara av egen erfarenhet, så jag hoppas att jag inte låter som en besserwisser. Men personligen tror jag inte att man kan höra för ofta att den man älskar saknar en (jo, ok om du bokstavligen sms:ar var femte minut så kanske. Men inte om du "bara" gör det flera gånger om dagen.). För mig är det en trygghet och en krydda att höra det, som en försäkran om att förhållandet fortfarande är i fin form. Jag har varit i förhållanden där jag inte älskat och där jag tyckt att den jag då var tillsammans med kunde bli lite "klibbig" om det blev för mycket. Men aldrig då jag älskat dem.

En del människor är inte särskilt verbala; vissa har lätt för att prata om vad man känner och varför, och andra säger inte så mycket. Är han en verbal person? Annars han kanske saknar dig precis lika mycket som du honom, men utan att sätta ord på det på samma sätt som du vill göra? Man talar ibland "olika kärleksspråk" men menar samma sak. Det gäller att lära sig den andres språk (tex en del visar sin kärlek huvudsakligen genom att ge presenter, andra genom kärleksfulla handlingar (typ frukost på sängen), några genom att ge mycket komplimanger osv. Ibland visar man sin kärlek på olika sätt i ett förhållande, men det betyder samma sak.).

Jag tänker ibland att ett distansförhållande under en begränsad, rimlig, tid kan vara nyttig för ett förhållande. Efteråt vet man "vi klarade det" och man vet då att förhållandet har en viss tålighet för påfrestningar, vilket är en trygghet. För sådana dyker ju upp då och då tyvärr.

Hoppas att det löser sig för er!!