AM: Jaa du, när det är inflyttningsklart vet jag inte. På tråddejten så trodde nog både jag (och kanske även maken) att det inte var så långt kvar. Men när jag (för sjuttonde gången, minst) talade om för maken exakt vad som skulle vara klart för att huset skulle vara inflyttningsbart i mina ögon, så skulle det visst ta litet längre tid
Men det borde han väl kunnat räkna ut med lillfingret, att vi inte kan flytta upp till huset med ett krypande barn, om han inte kan krypa på alla ytor som vi inte kan stänga till... Och att det måste finnas en ordentlig trappa (inte bara en temporär, brant sak gjord i grova bräder) trodde jag var så självklart att det inte ens behövdes nämnas...! (Men det behövdes visst).
Så just nu är trappan den stora "boven" i dramat. Den dröjer ett tag till. Och då har maken inte brådskat så mycket med det andra invändiga arbetet utan satsat litet mer på utearbete när det är väder och temperatur för det...
Önskar minst en gång per dag att maken inte var så extremt "det fixar jag själv"-ig (hittar inget bättre ord). Och när jag väl fått honom att gå med på att vi ska leja bort något arbete, så kan det trots bra kontakter vara stört omöjligt att få tag på någon... T.ex. skulle vi leja bort putsning av fasaden. Men vi hittade ingen som hann ta det jobbet inom rimlig tid så då började maken med det själv, och nu är det ju ingen idé längre. Så där rinner arbetstid motsvarande den tid han hinner lägga på 4-5 månader iväg... Suck.
Men men, någonstans så har jag ju faktiskt inte tagit diskussionen med honom. Så det är bara att leva med situationen (även om jag gnäller en del...)