Livets toppar och dalar

Ja med betoning på fenomenet, så till den grad att synonymer används för att säkerställa att ingen missar omfattningan av HUR mycket dregel, sagle, sickel och saliv det i just denna blodhunds fall var frågan om.

Ungefär som att man gärna och med fördel kan beskriva barnkarusellseländet som gräsligt, förfärligt, genomvidrigt och överjävligt avskyvärt att gå igenom, för att bara ta till ett fåtal av de uttrycka jag lätt kan komma på för att understryka sjäva företeelsen.

Jag är nog en rätt flitig tautolog när jag tänker efter....

http://www.ne.se/tautologi

More is more.
Ingen minimalism här inte.

Nu något positivt:

Vickan, minns du ditt jobbtips? Det jag sa att jag redan peppat för en hel massa?
Nu skulle sambon höra sig för om det när vi åkte på fotbollsmatchen i helgen, men....

...killen han tänkt prata med förekom honom!

"Du det är inte så att du är intresserad av att hjälpa till och jobba hos oss som deltidbrandman? Jag har tänkt fråga flera gånger"



Är det NÅNTING som skulle passa min smabo så är det den typen av jobb. och även om det verkligen bara är ett extrajobb, så är det ju ny input, nytt folk, några tusenlappar extra i månaden och-något han tycker är ROLIGT att göra.

Så nu ska han bara fylla i pappret och skicka in.

*hoppas så jag blir blå att det blir verklighet*

Har jag berättat om min kompis? Hon som har en särskild vrå i sitt hjärta för brandmän?
Som med värme sägger:

"-De har så STORA FINA....

röda BILAR!!!"



Och när hon sedan berättade att hon släpat med sig andras barn på sådana där visningsdagar, för att på flera olika håll i Storstolm hinna kika på så många brandmän-förlåt-bilar, som möjligt, så garvade jag ju ännu mer.

Vidare avslöjar kvinnan att hon en gång cyklakt rakt in i svändörrskarusellen på ett av innerstadens finare hotell, då hon vred huvudet lite väl långt för att kika närmare på den brand-man, eller ag manar naturligtvis -bil som stod parkerad utanför. Cyklestyret vred hon uppenbarligen åt helt andra hållet.

Så långt kommet i berättelsen låg jag dubbel över en stol och försökte låta bli att pinkaner mig av skratt.

Ja typiskt Nenne. Tänk det ente mig nästan att varselbrallor och brandmän kunde komma lite på samma fråga för din del...

Nu doktorn. Osexigt värre. Med knölar och UVI framför allt.

Aleta min fina vän! Detta är ju bara så fruktansvärt hemskt att jag inte ens kan gråta! Jag bara stirrar på det du skrivit och känner mig helt tom inombords-som ett hål där glädjen nyss satt över att ni skulle få ta emot en liten människa till i er fina familj.

Jag blir så frustrerad över allt hemskt som fördelas ut över oss i tråden/tråådarna. Jag menar, nog för att man är medveten om att hemska och tragiska saker kan hända  och att ingenting är givet-men MÅSTE det bevisas så in i bomben och ofta just bland oss. Vi FATTAR, tack så mycket *blickar argt uppåt, åt sidorna och åt varhelst håll någon med inflytande kan finnas*

Det behövs inga fler sorters död eller uteblivna plus, eller något annat alls. Vi har alla begripit att livet är ett mirakel, barn är en gåva och Carpe Diem och hela killivitten.
Nu räcker det med skit! Hit med lite mirakel istället för bövelen!

Och Aleta, gumman. Jag tror nog att kanske det är JUST när man råkar ut för något sådant här, som en tråd som denna är så värdefull. Jag hade nog aldrig börjat skriva här ifall jag inte haft undringar inför våra försök och behövde sällskap av människor som fattar vad man går igenom.
Så, stanna här med oss tycker jag!

Åh fy faans jävla förbannade helvetshåååååål att vara nekatsad i!!!

Jag tror att det finns risk att det vare sig äts, gråts eller ens pratas under ett tak där människor finns som råkat ut för något sådant här.

Bedövning. Stumhet. Tystnad. Tomhet. Frånvaro. Värk.

Som att någon har skurit ut och kastat bort själen man hade, som en liten genomskinlig, ynklig trasa, obrukbar och förstörd.
Och kvar är man själv. Själlös och värkande-för det är det är det yttersta av smärta att tvingas leva med inget annat inom sig än ekot av hjärtts ödsliga slag.

Så inbillar jag mig att det kanske är. På ett ungefär. Fast upphöjt i miljoner och så hundra gånger värre än det.

Vickan, hahaha! Ja, det lät faktiskt ganska puckat, om man ser till din i övrigt höga intelligens...

Ge ungen mera mat nu genast såklart!  Han kan ju inte precis almanackan, trollpojken.

Är du på G att lägga ner amningen i den här vevan också eller hur känner du?

September,

Nu har vi alltså varit iväg till närmsta lilla orten och fått antibiotika för UVI:n OCH -varning för äckel-päckel- fått uppskuren och utklämd en rejäl varböld! HUGA!!! Det kändes, kan jag väl konstatera utan att jag överdriver. Trots bedövning. Bara bedövningen i sig gjorde riktgit rejält ont att lägga, för "det gör det när det är så inflammerat där man sticker"
och sedan tog de i allt de kunde ett tiotal gånger!

"Ja de här var rejält med var" sa läkaren. ÄÄÄÄÄÄÄÄÄK!

Sedan har vi hämtat ut recept och beställt så sprayen inför nästa ivf ska tas hem.

Och så har jag varit inne hos optikern och frågat efter en båge som jag såg när vi var i Kristianstad-det verkar som om de kan ta hem den.

Och så har jag köpt en hatt! Fast min sambo säger att det är tantvarning. Men det har jag ju varit länge-stolt tant från tantvarnings-tråden menar jag, så det får väl vara tantvarning då. Och nästa värmebölja så kommer jag att vara så NÖJD att jag har den att ha på huvudet i solgasset.

Sedan har vi lämnat ansökan på brandstationen -och den tjejen sa "men ÅH vad bra-VÄLKOMMEN!" till sambon.