Livets toppar och dalar

lappis: härligt m ett steg till i processen! Och vi vill alltid höra hur det går!

am: grattis till pottframgången m Livia!

sitter på bussen hem efter en otroligt trevlig kväll på stan med singeltjejkompis. Såg en mamma på spårvagnen m ett barn yngre än Moa o en begynnande mage o blev sådär sorgsen: tänk vad roligt att få uppleva allt en gång till tänkte jag. Det kommer inte jag få... Har haft riktig pms idag så jag vet vad som väntar om 4 dgr, som en tröttsam klocka.

har tänkt på snorkis återkommande igår o idag. Det är så hemskt så det går inte att fatta. Men ändå har man sina egna sorger... Ursäkta de många inläggen nu men har ju inga radbrytningar på mobilen.

jag hoppas Snorkis m man får en stödgrupp för det enda som kan lindra är nog att träffa andra i samma situation. Det vi här kan bidra med är att fortsätta höra av oss även om några månader när många andra tystnat. Man får mkt sympati i början precis när det hänt men efter några månader har många glömt av det som hänt o gått vidare i sitt liv medan de kämpar som hårdast för att insikten trillar ner... Maken sa så sent som härom dagen att han nog inte riktigt förstått hur hårt det här ma:t tog på mig. Jag sörjer nog delvis fortfarande. En väninna t mig som läst psykologi sa att sorgearbete tar ca 6 mån - 1 år. I mitt fall sörjer jag mer att det inte blir fler barn än ma:t i sig. Sitter här nu tårar i ögonen nu (vinet som gör mig gråtmild förmodligen). Jag vet ju att Snorkis råkat ut för ngt mkt värre än mig men kanske hennes tragedi plockar fram mina egna känslor så att de kommer fram tydligare?

oj blev lite konstig meningsbyggnad där. Skönt Telis att du får sova bättre! Sov gott allihopa. Klart slut från mig

Parnassia: jag har tänkt precis samma sak: tänk att komma hem till en spjälsäng som står förberedd, kläder, barnvagn... Usch, jag ryser. Vilken overklig känsla det måste vara, typ det har det här verkligen hänt? Det tar nog ett bra tag innan det sjunker in, och då börjar den riktiga sorgen

Min egen erfarenhet av sorg är att den kommer i vågor. När man tror att man är över sorgen så kan det komma fler bakslag.

Ore: tack för kramen, den värmde!  

Snaily. jag tycker inte att du ältar "pseudoproblem". Jag hade ältat minst lika mkt som du om jag var i din sits. Vi gjorde KUB privat med Moa (på den tiden var inte KUB gratis här i V.Götaland inte ens om man var över 35 som jag var) och trots bra siffror så hade man alltid en liten gnagande oroskänsla över de där sannolikhetssiffrorna. Men jag var inte beredd att riskera min graviditet med ett fvp. Nu har jag förstått att risken för mf vid fvp är otroligt liten men den kändes för påtaglig då. Älta på!

Cicci: välkommen hem!

hej på er! Hälsning fr ett varmt ställe utan regn... Vi har det härligt! Här är sedvanlig full rulle ser jag

Kängu: kul med syskonförsök - du har snart ditt plus tror jag...

Jag tror stenhårt på att bebisar inte behöver äta på nätterna från runt 6 mån (kan säkert variera ngn månad hit el dit beroende på bebis). I magen äter ju bebisen mest hela tiden (sväljer fostervatten och får näring från mamman kontinuerligt). När den kommer ut behöver den mat ofta ofta för att magsäcken är så liten och det inte får plats så mkt varje gång. När bebisen växer blir magsäcken större och mängden mat per gång räcker längre och det blir längre mellan målen. Bebisen behöver också vänja sig vid att äta på DAGEN för på natten ska man inte tillföra energi. Kroppen ska ner i energinivå och vila på natten. Det är ju ett störmoment även för bebisen att vakna på natten, få mat (=energi) och sedan somna om. Immunförsvaret byggs på natten och därför bör man få så mkt ostörd sömn som möjligt.

Jag tror att rätt metod är att mata så mkt det går på dagen. Är magen full så är det mer vana om bebisen vaknar på natten och då kan man ta till olika metoder för att söva dem (och då behöver man inte undra om de är hungriga heller).

Jag känner många som fortsatt mata sina barn med välling varje natt tills de är 1,5-2 år. Jag tycker man ska fråga sig om man har lust med det???