Allrakäraste Snorkfröken - jag sitter här & snörvlar med tårar som rinner & rinner, speciellt när jag läste den otroligt fina dikten du kopierade in, då svämmade det över fullständigt
Värdesätter otroligt mkt att du vill & orkar gå in här & skriva om hur det gick på din första dag på jobbet. Låter som du har en otroligt förstående & bra chef som verkligen gjorde allt rätt nu din första dag.
Som PB sa, ÖS ur dig så mkt du kan & vill & orkar - vi alla tänker så himla mkt på dig & undrar hur du har det, hur du mår & vad det var som egentligen hände. Fyyy vad hemskt med PSD, ett helt friskt barn som bara dör utan att man inte vet varför. Men så småningom när du blir gravid igen, då kanske det kan vara lite till tröst det som läkarna sa, att det inte är ärftligt. Sannolikheten att det ska inträffa igen måste vara så mikroskopiskt liten - även om oron naturligtvis kommer att finnas där tills dess att du har barnet i din famn.
MSW, jag hade glömt bort att du förlorade din lillebror som fyraåring. Men känner igen ditt resonemang väldigt väl. Det är ju tolv år sen nu, sen min äldste bror dog, men när jag träffar nya människor & det kommer på tal om hur många syskon man har, så har jag också alltid fyra (dvs han är medräknad). Har funderat mkt på det jag med, men han ÄR ju alltid min bror & kommer alltid att så förbli, spelar ingen roll att han inte är i livet längre. Ser honom mkt i hans två barn (förresten: er i Sthlm som jag terrat på FB i jakten efter boende till min brorsdotter i huvudstaden, det är hans äldsta dotter & jag värnar verkligen så himla mkt om henne).
Har på TV'n med Sommapratarna i bakgrunden på svt. En pastor är med som förlorat två söner, minns att jag lyssnade honom hans sommarprat för några år sen. Väldigt gripande.