Livets toppar och dalar

BS - jo, tyvärr är det vanligt med ett bakslag efter ca 7-10 dagar. På neo i Lund brukar de kalla den första veckan för smekveckan, för efter diverse bestyr och problem i samband med förlossning brukar det sen gå ganska bra för de flesta barnen i ungefär en vecka.

Lapinette - usch nä, vi borde också skärpa oss på onyttighetsfronten; spetember var ingen bra månad för min del, men jag ser ju bakningen delvis som en hobby. Det är iallafall ingen hushållssyssla för mig. Och att bara baka bröd, som ju är mer "nyttigt", blir inte heller kul i längden. Men som sagt - jag brukar försöka bli av med en del genom att bjuda i diverse sammanhang.

Lappis igen - i kokboken står det förresten att man kan koka äpplena med lite pressad citron och vatten också, istället för Limoncello, i det där receptet jag skrev för ett tag sen.

Lappis - nä, har man ätit en ordentlig middag är det gott med en lite lättare efterrätt. På måndag ska vi servera boeuf Bourguignon först, så en lite lättare äppeldessert efteråt känns passande. Gillar att göra saker "efter säsong" också, och äpplen (och plommon) är ju perfekt på hösten.

Muggles - att få berätta att det är barnbarn på väg är ett av de roligaste beskeden man kan ge.

Klockarbol - så fina ni var!

Snorkis - vad gullig du är! Jag känner mig knappast som det du beskrev mig som, men det är ju bra om jag lyckas förmedla den bilden. Ibland, när jag funderar på hur det var i min barndom, undrar jag hur mycket latare än sina föräldrar man kan bli? Fast sen funderar jag lite till, för när man var barn gjorde (iallafall jag) man ju inte särskilt mycket nytta hemma, så det kanske är i förhållande till det jag tycker att de jämt var så flitiga? *snälla någon - säg att det säkert var så*

Vad bra att du delar med dig av hur du upplevt olika bemötanden! Själv tycker jag att det är jättesvårt att veta hur man ska bemöta folk i sorg, och ibland tror jag att man blir låst bara för att man försöker göra allting "perfekt", vad nu det är. Din gamla kollega verkar verkligen ha fattat det här med att döden är en naturlig del av livet, och hur man behandlar sådant, men precis som du tycker jag att det känns som att döden är något "onaturligt" (eller iallafall behandlas som det) i många sammanhang.

BS - vilket spännande kalas! Kul med krypandet också.

Parnassia - det är förstås jättesvårt att råda någon annan hur de ska göra, men om jag var du tror jag att jag skulle prova på jobbet, förutsatt att jag tyckte att det verkade vettigt även efter nästa möte. Du tror inte att du kan jobba lite deltid i början, för att kunna fortsätta vara hemma med Lilla ett tag till, även om du börjar jobba? Tror du att dina chanser att få ett annat jobb ökar om du tackar ja till det här? Isåfall kan ju det också vara något att fundera på. Kram!

PB - vad trist att du och sambon hamnade i ett gräl just nu, när ni verkligen ska vara där för varandra, fast jag förstår ju att det var just det grälet handlade om. För typ 10 år sen läste jag någon bok som hette typ Män är från Mars, kvinnor är från Venus; en ganska fånig amerikansk bok i många avseenden, men där stod mycket just om det där med männens grottbeteende (visa kärlek genom det de gör) kontra kvinnornas behov av att tala om saker istället. Har inga råd att ge, men skickar massor av sympati och kramar! Hur länge till är det du ska spruta? Är det 21 dagar totalt?

Hattis - vilken härlig helg du haft! Precis så som man vill ha det; lite lagom kombination av ute och inne, sällskap och ensam.

Jag kände sjäv väldigt mycket ångest över att behöva ha Piff & Puff på dagis, just pga att man själv träffar sina barn så lite och dagispersonalen träffar dem mycket mer. Men jag måste säga att jag har ändrat mig. När jag efter ett par dagars inskolning såg hur bra Piff & Puff trivdes på dagis och hur personalen har tid att verkligen vara med barnen försvann min ångest direkt. Nu tycker jag att det är jättebra att de kan vara på dagis och få syssla med sådant de tycker är kul, och så kan jag vara på jobbet och syssla med det jag tycker är kul. Fast i en ideal värld hade jag nog jobbat lite mindre och varit lite mer med mina barn, men eftersom vi inte lever i en ideal värld (läs: Piff & Puff matkrånglar) är det den bästa lösningen så som vi har det nu.

Vilken krångelpappa du verkar ha! Det låter som att han jämt måste säga sitt hjärtas mening i alla lägen (refererar till vad du berättat tidigare också), och det är ju uppenbarligen inte alltid det bästa. Det är ju schysst att han vill hjälpa till, men verkar behöva lite träning i vad som är lämpligt att säga/inte säga. Kram!

Fast vad jag menade var att jag kände precis som du inför dagis, innan vi provat, men att jag sen ändrade mig. Jag trodde att jag skulle må dåligt av att ha Piff & Puff på dagis, och sakna dem massor, men faktum är att jag inte gör det. Huvudsakligen tror jag att det beror på att de aldrig varit en del av mitt jobb eller jobbmiljön, så därför tänker jag inte så mycket på dem när jag väl är på jobbet.

AM - grattis till jobbet! Jag tänkte på dig för några veckor sen när du skickade ut en fråga om någon kände någon som var intresserad av att jobba med kundservicefrågor i ert företag - det jobbet är inte något för dig? Du pratade ju om att du ville jobba i affär, och jag tänker att ett kundservicejobb kanske skulle vara lite åt det hållet, iallafall med tanke på sociala kontakter.