Livets toppar och dalar
Fru E - stort lycka till idag! Om det är en glassbåt ni ska sätta in, blir du automatiskt en glassbil då?
Fru E - stort lycka till idag! Om det är en glassbåt ni ska sätta in, blir du automatiskt en glassbil då?
PB - men det är väl bra att allt ser jättebra ut nu? Skönt att du slipper en massa mer nedåttjack snart.
Fru E skrev 2010-10-19 12:13:13 följande:
Vilken tur då! Kanske inte så kul att behöva gå runt och tralla den där fåniga melodin hela dagarna!
Snorkis - usch, vilken dag! Inte konstigt att du kom ur balans. Men den här processen verkar ju vara två steg framåt och ett tillbaka hela tiden, så det ska ju bli bättre och bättre, även om det går långsamt. Verkligen starkt gjort av din man också, att ryta ifrån på jobbet. Kram!
EA - *håller tummarna*
Klockarbol - oj, det var en flitig dag! Hoppas att du får sova lite längre idag.
Oupsie - ajajaj; den där foglossningen verkar verkligen smärtsam.
Igår pratade jag i telefon med min bästa vän som jag berättat om tidigare, som fick missfall i 8:e veckan, efter att ha sett hjärtat picka på VUL, och som då blivit gravid för första gången efter 3 IVF och 1 FET. Nu är hon gravid igen. Det tog ytterligare 3 IVF och 1 FET för att få till det, men nu är hon i 9:e veckan med tvillingar. Jag är verkligen glad för hennes skull, att hon är gravid, men efter mina egna erfarenheter med tvillingar kan jag ändå inte glädjas fullt ut.
Dessutom är jag avundsjuk. Får man vara det på sin bästa vän, som efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen är gravid? Jag är avundsjuk för att hon nu kan få den graviditet jag aldrig fick, dvs att gå en i princip full graviditet med tvillingar. Det vet jag ju förstås ännu inte om det blir så, men blotta tanken på att möjligheten finns gör mig ledsen och avundsjuk. Usch, jag känner mig hemsk.
Är du gravid, eller?
Tack ni alla gulliga för feedback angående min reaktion på min väninnas tvillinggraviditet. Jag tror att jag hade känt annorlunda om hon bara väntat ett barn, för då hade förutsättningarna varit annorlunda från början (mindre risk för hela graviditeten osv). Nu hoppas jag ju såklart inte att hon ska föda 13 veckor för tidigt också, och som PB så klokt sa; det handlar ju inte om att jag missunnar henne något, utan bara om att jag också skulle vilja ha något (som hon kanske får).
Det här med känslor är verkligen inte okomplicerat. Jag hoppas verkligen att jag kan känna mer glädje efterhand, men hon hade en väldigt avvaktande hållning i vårt samtal igår, och det var jag som fick fråga om det var ett eller två foster. (Jag visste att de satt tillbaka två befruktade ägg de senaste försöken. När hon blev gravid sist fick hon också två tillbaka, men då fäste bara ett.) Äsch, jag ska försöka att inte fundera alltför mycket och så har jag ju er och maken att prata med.
Vad du är rar, PB! Tårarna började rinna på mig, när jag läste det här. Jag hoppas att jag iallafall kan vara ett litet stöd för Heloise med familj.
Parnassia - här hålls tummarna, så klart!
Telis - och tumhållning för dig också, så klart!
Nähä, jobba var det.