Livets toppar och dalar

Nej, nu går jag mot sängen ihop med Hypnotisören.

Säg nu för Guds skull inte hur den slutar.

Kram på er!! Ni är bäst!!

Tack Soldemor för pepp!

Det är inte ett drömjobb. Men det är ett jobb som säkert kan bli ett bra jobb.

Jag får pendla rel länge på mycket trist/dålig väg också.

En tanke som slagit mig är att tacka ja, om det löser sig med makens pappaledighet förstås, och prova. Och om det inte funkar så får jag kräva att gå ner i tid eller helt enkelt säga upp mig och vara mammaledig igen. Men det känns inte helt schysst, mot någon.

Jag håller med Snorkis. Trodde också det var florsocker.

God natt!

God morgon!

En vacker men kall morgon, -4 hade vi här.

Lilla är 6 mån nu och hinner bli 9 mån till i januari då maken kan börja sin föräldraledighet.

Jag tycker också att det vore bra om maken kunde vara hemma lite, men jag vill samtidigt vara med om den tiden igen. Alla åldrar har ju sin charm och en ca 1-åring är ju lite sällskap och mer social och gör roliga grejer, jämfört med en spädis alltså. 

Jag har nog kommit fram till att gå på mötet på onsdag, få veta lite mer och känna efter i magen hur det känns. Det ska kännas bra för att jag ska ta det tror jag och ffa tänker jag inte sälja mig billigt.

Det som egentligen skrämmer mig mest med tanken på att tacka nej är risken att jag inte hittar nåt nytt innan augusti (då vi tänkt att Lilla kan börja på dagis). Men vad är oddsen för det tror ni? Det är ju 10 månader!

Tack för all input i min jobbfråga. Jag är fortfarande tveksam och känner egentligen mer och mer att jag nog vill vara hemma, jag får ont i magen av hela grejen. Maken stöttar mig hur det än blir.

Men jag har som sagt tänkt att gå dit på onsdag och ta reda på lite mer och känna hur det känns då.

AM- slottet lät ju fantastiskt! En helg i november har maken hittat på nåt hemligt och jag hoppas att han har hittat på nån övernattning åt oss. Vi får se.

*fortsätter läsa ikapp, fem sidor kvar.*

Vickan - vad TRIST att soffan var felvänd! Men kul att du är nöjd med det andra!

Telis - ja, jag tycker det är hemskt att vara arbetslös och mår dåligt av det och det gör att detta blir ännu mer komplicerat! Ska jag ta ett jobb som jag kanske inte vill ha? Men det är ju ändå ett jobb! Jag vet inte vilket ben jag ska stå på och vilken ångest som ska få ta störst plats. Suck. Är jag hopplös?
Och sen tänker jag: Arbetsmarknaden har ju vänt nu och chanserna att jag kan hitta ett annat jobb borde väl vara relativt goda?! Eller?!
Maken kan absolut tänka sig att vara pappaledig och jag tycker att det vore bra, men det är inget "krav" från någon av oss.

Snorkis! Du skriver så många kloka saker som får mig att fundera på hur jag hade bemött olika frågor och jag lär mig massor! I mina ögon är du självklart en mamma också och jag vill veta allt om ditt barn precis som jag tycker om att läsa om alla andras barn och tillhörande erfarenheter. Kram på dig!

Tack Soldemor! Som du säger så är ju detta stora frågor för mig.

Och Tinga skrev och frågade om jag kan börja med deltid. Jag vet inte än hur det kan komma att bli. Den som har haft tjänsten går i pension i november (ute i god tid med nyrekrytering? NEJ!) och de vill väl så klart få in en ny asap. Men i en ideal värld skulle jag börja med deltid i januari och sedan gå över på heltid framåt april kanske, när Lilla blir ett år och kan börja på dagis. Men vi får se på onsdag hur de säger.

Lilla är ju liten nu och vi kanske inte ska ha fler barn. Är ett jobb som känns halvbra värt att "offra" den tiden med henne för?

Här händer det grejer. Jag vände ryggen till i 5 min och under den tiden hinner Stora sätta i diskproppen, tömma halva diskmedelsflaskan och fylla på fullt med vatten i hon. Resultat: OFANTLIGA mängder skum.

Det tog mer än dubbelt så lång tid att röja upp.

Ett relativt bra hyss dock. Tidigare i dag har hon målat på en bänk och igår ritade hon mönster med fingret i glasyren på kakan jag gjort. Mycket kan man säga om henne men att skylla henne för brist på kreativitet eller för långsamhet kan man inte.

PB - Bra att ni är sams och bra att ni ändå pratar om det. Tyvärr är jag en som tror att det är svårt att hitta en lösning. Vi har det likadant periodvis (då utan att ha gått igenom IVF:er) och jag tror att problemet är just det som tagits upp: kvinnor och män ÄR olika. Det kan man nog inte göra nåt åt. Vi tänker, kommunicerar, oroar oss och visualiserar olika.

(Därmed inte sagt att man inte kan vara jämställd för det. Men det är ju en annan diskussion.)

Vickan - visst har du rätt. Egentligen vet jag det också.

Liksom jag också vet att man kan sluta om det är hemskt.