Livets toppar och dalar

AM: även om matandet gick fort så var det jobbiga för mig att kunna somna om - jag fick likt Telis sömnproblem av den upphackade sömnen. Men men, vi är alla olika...

El vaddå "så kan man inte ha det". Lät kanske lite konstigt. Livet är ju fullt av glädje och sorg (och ja, jag tänker också på Snorkis varje dag ), så det är klart man kan ha det så. Men vad jag menar är att det är synd att hänga upp sig på en sådan här sak när det övriga i livet är bra och man skulle kunna bara njuta. Förr el senare kommer det en riktig katastrof som man behöver ta tag i - det här är ju eg ett lyxproblem som man kanske inte ska ägna så mkt energi åt(?).

PB: hur tror du att du skulle känna för din sambo och era "brister" i relationen (förstå mig rätt, alla har vi brister i våra relationer, el kanske rättare kommunikationssvårigheter) om ni hade en liten bebis nu? Jag är bara nyfiken för att du skriver att detta inte är rätt tid att jobba på ett plus...

Jag är nog tyvärr en "sova-hela-natten-tyckare" men det beror på att jag själv lyckades med det med Moa och att det funkade för oss. Och jag hoppas att det kommer fram att jag inte tror att det vi gjorde funkar för alla...

Jag tror att vi alla har stunder när vi tvivlar på vår relation el vår man men jag tror att så länge den övervägande delen känns positiv så är det lugnt. Typ har man det 80% bra och 20% "dåligt" så är det ändå en bra relation. I alla relationer, oavsett hur bra de är, känns det ju som "vardag" ibland.

PB: nu kommer jag inte ihåg men har ni redan testat familjeterapi? Just era kommunikationssvårigheter kan man ju jobba på, bara grundkärleken finns där (som jag uppfattar att den gör i ert fall). Det lyser igenom att du vill så gärna att din man ska förstå dig och ge dig uppmärksamhet när du behöver det (utan att du behöver be explicit om det), och om du inte ville vara med honom skulle du ju inte bry dig så förbaskat el? Jag tror att man kan jobba på detta men att man behöver proffshjälp. Men så förstår jag också att du känner dig rätt utmattad nu och kanske inte orkar jobba på det?

Förresten så känner jag mig också ensam i det här - undrar om inte kvinnor nästan alltid gör det? Min man tycker att det är tråkigt att vi inte lyckas få en till och han vill gärna (senast när Vänner med familj var på besök och han gick och höll i Lillprinsen mest hela tiden), men hans åsikt är mer "vi gör ju vad vi kan". Jaha?! Hur kan man vara så lugn med det undrar jag då? Han längtar men han blir inte deppig när det inte går.

El jag kanske bara har anlag för depression (med tanke på min mamma skulle man kunna tro det...).

Har man starkare barnlängtan om man är kvinna (jag vill ju inte tro det men...)?

En helt annan sak: var det inte väldigt länge sedan som Liten var inne? Ngn som vet om hon lever och har hälsan?

Kängu: jag börjar imorgon och det känns faktiskt bra! Jag har varit ledig i 5v och det känns nästan som att jag är lite ivrig att få hugga i igen
Ja vi har väl större hjärna helt enkelt, jobbigt är det

Ja det kan nog uppfattas som att jag tar ut saker i förskott när jag säger att vi inte kommer att få ngt mer barn men jag försöker bara vara realist och inte leva i en drömtillvaro. Nu har vi ju försökt i 1,5 år och jag blir inte yngre...

Kängu: jag förstod precis vad du menade. Men jag tänkte bara på hur jag kanske uppfattas av andra här... (el av min man )

Jag tror jag förstår hur du menar PB. Och jag tror jag förstår honom också. Han vet inte hur han ska bete sig när du är svag för du är ju så "stark" annars. Och det är säkert inte lätt att lära honom hur han ska göra heller, det kräver ju att han ändrar ett beteende som har pågått lång tid. GAH! Jag förstår verkligen att du blir frustrerad!