Livets toppar och dalar
Ja!!! Åh, jag började med Tåhström versionen och jag gillar båda. Tåhströms ballader öht...
Egentligen är ju låten en Dylan-låt tror jag, men jag gillar den svenska texten.
Ja!!! Åh, jag började med Tåhström versionen och jag gillar båda. Tåhströms ballader öht...
Egentligen är ju låten en Dylan-låt tror jag, men jag gillar den svenska texten.
Telis, jag glömde ju att skriva dit min kram mitt i min förfäran i förra inlägget!
KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAM!!!!!
Nä, nu blev jag ap-trött helt plötsligt. Jag tror jag helt enkelt går och lägger mig- Och läser min bk med lampan tänd så länge jag orkar. (annars har jag någon som jämt säger "man kan du inte släcka snart" vilket ju inte är konstigt, efftersom han vill sova.) NOW I rule alone!
Mugglan, jag förstår också precis hur du menar.
Men jag tog mest till mitt hjärta det du skrev om att man har tio fingrar. man kan ha förbannat ont i ett fast man är glad både att man har de andra, och att de inte gör ont.
Det får liksom plat både det som gör ont och det som fungerar alldeles utmärkt i ens liv. Samtidigt.
För att man bär hela sitt hjärta i kroppen hela tiden, och det som finns där, det finns.
Och att bara ignorera ett tillbankat finger, blir ju löjligt, samtidigt som att låta det styra hela ens tillvaro totalt, blir patetiskt det med.
Jag tycker att jag är här och nu med både min glädje och min sorg. Och båda delar sträcker sig dessutom både framåt och bakåt i tiden.
När jag tänker efter så undrar jag om jag verkligen skulle vilja vara bara här och nu. Det låter ju jättefint och härligt, men allvarligt, har man inte typ Alzheimers då?
(nu skriver jag och testar mina tankar utan att ha tänkt klart här, så såga mig försiktigt... )
Din beskrivning av Moa målade förresten upp en alldeles alldels underbar bild i mitt inre.
Eller chefen...
Jag tycker också att jag förstår resonemanget.
Och jag vill också gärna leva i nuet.
Jag tycker till och med att jag gör det.
Det är bara det att jag inte riktigt köper att sorg eller problem inte skulle kunna höra till ett nu, de med.
Trösten då, är ju att även i det nu som är sorg eller katastrof, så finns där även glädje, hopp och ljus, kärlek och allt det goda.
Lappis, det håller jag helt med om.
Men jag tycker också att det är värt att notera att vi är fostrade i en värld där man pratar mycket om att komma nå´n vart i livet, att vara sin egen lyckas smed och att GÖRA något av sitt liv.
Det är så oerhört mycket som kräver, mål planering och handlingsplan för att det ska bli av öht. Inte ens en sådan sak som en resa eller ett restaurangbesök blir ju av utan en idé en längtan en tanke och en planering, eller hur?
För min egen del är problemet idag att jag varit alldles för långsam med problemtänk och handlingsplan utifårån att ha insett problemets vidd. "blir det så blir det" funkade inte. För det bölev inte och jag kunde plötsligt inte ta det resultatet, bara med jämnmod och en axelryckning. Nu , i mitt nu, är det en sorg att jag inte har fått fler barn.Hur glad jag än är för min son som jag har fått, och hur möjligt det än är att det kanske blir ett barn framöver.
Den sorgen finns där, samtidigt med allt annat som också finns inombords. Vissa ögonblick väller vågen av kärlek till min son över mig, men nästa våg kan mycket väl vara känslan av tomhet i min livmoder. Varje våg har sitt nu.
Kängu, det där var bra input i jobburvalsprocessen!
Lite extra kan vara alldeles underbart!
Jag tycker inte du låter klämkäck.
Jag tycker du låter som en som gått en lång väg.
Och det man gör längs sin väg, är ju någonstans ett val i fråga om hur stor plats saker ska få ta i ens liv. Alldeles oavsett sorgens ansikte.
Det kan vara en separation och skilsmässa
Att man blivit änka
Att ens barn dött
Att ha fått en sjukdom eller ett handikapp
Att ha ist sitt hem i en brand....
...eller ofrivillig barnlöshet.
Om man ska kunna ta de olika delarna av sin sorg och bearbeta dem, måste man ju först och främtst erkänna för sig själv att det är vad det är-sorg.
Sedan ska ju bearbetningan göras. Det måste få tid, utrymme och plats.
-Och jag håller med Mugglans psykopat (!) om att det abstrakta i barnlösheten gör det svårt att se lika konkret som en sorg efter ett barn som redan blivit till.
Men sedan kommer ju den sista delen-den där man går vidare.
Det finns gott om exempel på folk som "aldrig blev sig själva mer" och det låter kanske hårt och oempatiskt, men någonstans tror jag de personerna väljer att sitta i det eviga hålet. För att sorgen och ensamheten, bitterheten och mörkret är det enda man känner igen och någonstans längs vägen blivit hemtama med. Så de stannar där.
Men jag tror det ligger i vår natur att i de flesta fall komma till en punkt då man går vidare-för att inte bara överleva, utan leva. Det är en av våra starkaste drivkrafter tror jag.