Livets toppar och dalar

Sedan udnrar jag lite stilla vem denna Mr Yasuragi är??? har missat detta helt... 'AM, kasnke kan du sprida lite ljus i denna frågan lite grann...

Tinga, 

japp det gisk snabbt för dig att ädnra på den saken!

Sedan kändes det ju för min del lite extra eftersom vi faktiskt var gravida samtidigt. Att dina killar sedan kom så mycket mer för tidigt än min lilla tjej gjorde ju att jag på något vis kände extra mycket för er då. Den situation ni fick gå igenom med neo och hela alltet. Själva hade vi ju en räkmacketid på neo jämfört med er.

Tinga tinga vännen.

Även om det låter klichéartat och att det för er just nu känns som en evighet bort så KOMMER DET ATT VÄNDA!!!!!! Det GÖR det. men visst, det är inte lätt att trösta sig med det när man sitter mitt i det. Jag vet. Har ni någon kontakt med andra föräldrar i liknande situationer???? Sådant kan ju hjälpa lite. Att få tips, råd men framförallt stöd av andra som känner likadant.

Jag har som jag redan berättat för dig vänner som har en dotter som hade mycket jobbiga ätsvårigheter som liten. Hon föddes med ett kromosomfel vilket gjorde att hon fick sondmatas länge och sedan fick hon knapp. Knappen var för deras del en otroligt positiv upplevelse på så vis attt matningen blev så mycket enklare. Men det svåra för henne och dem sedan var ju att hon aldrig hade ätit "normalt" och därför hade svårt att associera hunger och mättnadskänsla med att äta. Alltså att stoppa saker i munnen. Så de fick kämpa länge med det. Att få henne att faktiskt tycka det var ok att stoppa saker i munnen, tugga ochs välja. Samt att få henne att förstå att det var DETTA beteende som gjorde att hon blev mätt. De fick hjälp via sjukhuset med detta och gick på speciella ät-träningar men det tog tid. Ett tag ville hon enabrt stoppa torra saker i munnne. Som popcorn eller kex. Inga kladdiga saker. Då fick hon kväljningar och kräktes nästan. Men nu äter hon bra! Inte allt, men hon äter som "man ska" och det fungerar jättefint även om vägen dit var snårig och lång.

Tinga

verkligen ingen tävling!! Och som sagt VÅR tid på neo var inte det minsta jobbig egentligen! Visst kände man viss oro och visst var det tungt att promenera fram o tillbaka (just snittad också) men i efterhand inser man ju hur bRA den där tiden var jämfört med alla som går igenom trauman där. Vår dotter var ju stor som en grobian jämfört med de felsta vi såg där i kuvöserna!!!!

AM,

jag undrar som Lappis! Vad fasen gör han i en bostadsrätt?? varför KÖPER han itne SITT EGET SPA bara???????????? Jävligt konstigt!

PB,

tycker du gjorde rätt i att säga vad du tyckte till den där killen. FLER vuxna borde faktiskt säga ifrån tycker jag. För att skapa ett bättre samhälle. Inte abra vara konflikträdda och se mellan fingrarna. Sedan kanske du tog i lite väl mycket på grund av din egen sinnesstämning idag? Men det vet bara du själv? Jag ahr också sagt ifrån till "främmande barn" bland annat här i vårt gemensamma lekrum samt på vår bakgård. Skäms inte ett dugg. Vissa saker måste man faktiskt säga ifrån till barnen om tycker jag! 

Som du skriver så är det faktiskt så att om barn får göra exakt som de vill kommer det att slå tillbaks på dem senare i livet. De kommer bli hemska små personer som växer upp till hemska stora personer vilket inte är särksilt skoj. Vare sig för omgivningen eller de själva.

PB,

kasnke ska du nästa gång du pratar med killen försöka att inte vara "arg" utan förklara varför han inte kan bete sig som han gör. jag gissar att om det är så att hans pappa samt farmor beter sig på exakt samma vis så har han dels deras gener men framförallt deras sätt som förebild. Kanske är han så van att det skriks och gormas på det viset att han tror att det är så problem ska "lösas". 

Att ge barn verktyg som de kan använda i sådana här situationer tycker jag är en av de viktigaste 8men också svåraste) saker man ska göra som förälder. Att visa vägen utan att köra bilen åt dem om man säger som så. de måste försöka reda ut vissa saker själva. Finna sin egen väg, annars tror jag itne det kommer gå bra framöver. MEn de måste ofta få en karta och en kompass så de inte går vilse på vägen.

Tinga,

jag tycker det låter helt normalt att du känner så som du gör i er situation. MEN jag tror verkligen att du ska försöka att inte se det som att Piff och Puff är "onormala". De har ett onormalt beteende som gör att de kräver extra mycket stöd nu, men att söka det stödet och den hjälpen är inget som gör dem till "konstiga barn". Jag tror det vore bra för er att få prata lite med andra föräldrar (om detta är möjligt) i ungefär samma eller liknande situation. Sådant kan som sagt hjälpa. Och gör det inte det så har ni ju ändå inte förlorat ngt på att försöka.

Tycker annars att ni är otroligt starka i detta!!!!

Tinga,

nej om ni känner att ni inte vill älta kan jag förstå! Jag hopas bara innerligt att ni snart kan se det hela vända. Om jag kunde skulle jag hjälpa....  

Och barnsligt är det inte ett dugg!!!!! Jag tror att det för de flesta föräldrar som får barn som har problem av något slag känner en sorg i detta. och med det också medföljande ilska. Inte just på sina barn, men över att situationen blivit som den är. Över att man inte fick det där som "alla andra har". Över att man själv måste kämpa i motvind med saker som andra barn gör helt "automatiskt". Dessutom den extra tiden och energin som suger musten ur en. Det är tillräckligt med sådant även hos föräldrar med barn utan problem. Men har man extra problem blir det ju såååå oerhört mycket tyngre. 

Tyker du ska ösa ur dig här i tråden på det vis du gör. BRA att kunna ventilera och även om det finns väldigt lite vi kan göra för er så försöker vi ju stötta lite mentalt iallafall.

Sist igen Ni är sååå otroligt starka i detta ändå! jag beundrar er enormt! Det tålamod och det engagemang! Självklart inser även jag att när man sätts i sådana här situationer har man inga val. man gör det som man måste för att hjälpa sitt/sina barn. Men ändå. Jag tycker ni verkar vara ett otroligt bra team tillsammans vilket är A och o tror jag för att man ska orka.

Kram igen!

PB,

tycker det låter underbart att du verkligen SER honom och att du engagerar dig på det viset. Kanske är det JUST DET som han egentligen saknar. Kanske är den mesta uppmärksamhet han annars får just skäll och skrik och det beteende han själv utvecklat. Att bli sedd och att få hjälp att kontrollera sin ilska (jo för vissa personer har mer ilska än andra vilket inte alls behöver vara fel) är otroligt viktigt för den personliga utvecklingen.