Alla andra har redan sagt det till dig Snorkis - men jag instämmer: jag blir inte chockad eller förvånad eller mår dåligt av att du berättar om din "avundsjuka". Det är helt självklart att du reagerar så. Det är skönt att du berättar det! Du har varit med om det värsta - du måste tänka på det. Allt du berättar om dina tankar och känslor - för oss, psykotanten, maken, kollegorna - är en väg mot "tillfrisknande", att hantera sorgen. Sorgen kommer alltid finnas där men den kommer ändra skepnad. Mycket beroende på hur mycket man bearbetar det som hänt, bl a i samtal med andra.
Jag blir t ex tokig om folk blir stela och konstig när jag pratar om mina föräldrar och att de är döda, jag mår bäst när jag får berätta om dem som de var, utan försköningar, och hur de dog - utan omskrivningar. De blir liksom levande igen då - det är bara en bisak att de inte traskar omkring på jorden längre.
Stor kram till dig!