Det finns inte ens i min fars föreställningsvärld att han ska ge bort mig, så han blir inte ledsen över att han inte får göra det. Snarare hade han trott att jag var tokig om jag frågade.
Jag tycker verkligen att det verkar så romantiskt att stå där, hand i hand och vänta på att dörrarna öppnas och man gemensamt tar nästa steg i livet.
Att gå med far in hade på något sätt känts som det kändes när jag tillfälligt var tvungen att flytta hem igen innan jag hittade lägenhet. Jag älskar min far, men jag flyttade hemifrån för typ 15 år sedan. Ska jag komma hem igen nu så att han kan ge bort mig till mannen jag levt med de senaste 5 åren?
Som sagt. Vi vill gå in tillsammans eftersom detta är ett gemensamt beslut för en gemensam framtid. Det är han och jag. Det är VI som tar detta livssteg tillsammans. Om pappa ledde mig in skulle det mer vara "Här kommer jag, din lilla prinsessa, till dig min älskade" - vilket känns fel eftersom jag kommit till honom för länge sedan. Inte är jag mer prinsessa än han är prins förövrigt.
Att gå med pappa in för att symbolisera att jag går från mitt gamla liv till mitt nya blir också konstigt. Om jag bott hemma hos mamma och pappa fram till bröllopet hade det varit mer naturligt, men samtidigt kan man undra varför inte brudgummen samtidigt ska visa att han går från det gamla till det nya?
Borgarna tog snabbt över. Man ville visa hur rik man var - fattiga kan knappast slösa pengar på något så opraktiskt som en vit klänning.
Vi funderar förresten också på att inte ses innan. Vi skulle då mötas inne i brudkammaren och där se varandra för första gången (det blir ju ALLTID en första gång, var det än är). Fast sen kom vi fram till att de passar oss bättre att fotograferas innan så då blir första gången vi ser varandra när vi möts på fotoplatsen istället!
