Hej!
Har varit gift med min man i drygt 2 månader och jag är bara lite nyfiken på om andra gifta fruar och män känner likadant som jag. Visst är det skillnad på att vara gift och sambo? Eller befinner jag mig fortfarande i en bröllopsbubbla?
Jag kan inte beskriva med ord riktigt vad skillnaden är, men det känns ännu mer på riktigt, vi två, på något vis.
Håller med! På något sätt känns det som att man tagit ett steg tillsammans. Inte i det vardagliga livet, vi har absolut diskussioner och smågräl precis som innan men det känns på något sätt som att det verkligen är "vi" nu. Kan inte heller förklara riktigt, jag svävar inte runt på några moln längre direkt utan det är mer att min man är min familj nu... 
(alltså jag menar inte att jag lämnat mina föräldrar och syskon 
menar bara att "man" känns mer beständigt än "sambo" på nåt sätt.. )
Håller oxå med. Gifte mig i lördags 21:a, och det känns så bra att vara gift. mer på riktigt liksom. Och min man! kallar mig för fru hela tiden, vilket i sig är underbart. han säger oxå att han trodde inte det skulle kännas så annorlunda, men nu efteråt så tycker han att det känns jättebra att vara gift!
Nja jag vet inte riktigt. Det känns häftigt att kolla ner på ringen och lite nyförälskade är vi. Men nej inte ngn större skillnad. Men det beror kanske på att vi redan har två barn och varit tillsammans i 10 år. Har man barn har man liksom redan valt och jag ångar definitivt inte det valet.
Vi var lite överraskade över att vi tycker att det är en sån skillnad, vi trodde innan bröllopet (gifte oss i juni) att det inte skulle kännas mycket annorlunda alls, men det tycker vi att det gör!
känner inte direkt nån större skillnad faktiskt. jättekul att se sin nya ring och sen har jag absolut inte vant mig vid nya efternamnet än...skriver fel hela tiden. 
Jag med!
Vi med!
Stort, starkt och tvåsamt på ett tryggt och vackert vis ;) Mer än förut, och på ett litet annat sätt, fantastiskt och förunderligt.
Går emot de flesta andra inlägg här i tråden. Vi gifte oss förra året (sept 2009) på Kanarieöarna. Tillsammans i 9 år före det och förlovade i 7 år. Det var väl bra som gift i ca 1,5 vecka...sen började eländet. Och jag är nu beredd att lämna äktenskapet. Att vara gift var ju sämre än att "bara" vara förlovad och sambo.
Det man definitivt lär sig är ju att man inte skall använda bröllopet och äktenskapet som ett slags verktyg för att göra en svajig och instabil relation stabil och kärleksfull igen. Det fungerar inte...har man det inte bra före bröllopet får man det inte bra efter bröllopet heller per automatik. Detta var min övertygelse redan före bröllopet men jag gav efter för min då blivande frus åsikt om att om vi bara gifter oss blir allt så bra så...
Har nu facit i hand och det mesta är kört i botten och att vara gift känns mer som något som tynger i stället för att det lyfter relationen.
Ja, ni skulle nog ha börjat i parterapi istället för att gifta er. Själv har jag varit gift förut och tycker nog också att detkfändes annorlunda, framför allt mot omgivningen. Det är lite det jag ser fram emot nu, att man ses som ett stabilt par av omgivningen. Tror vi kommer älska varandra lika mycket efteråt.
