Hej!
Har varit gift med min man i drygt 2 månader och jag är bara lite nyfiken på om andra gifta fruar och män känner likadant som jag. Visst är det skillnad på att vara gift och sambo? Eller befinner jag mig fortfarande i en bröllopsbubbla?
Jag kan inte beskriva med ord riktigt vad skillnaden är, men det känns ännu mer på riktigt, vi två, på något vis.
misterX; Tårkigt att höra om din situation, bröllop kanske inte var bästa lösningen på ert problem.
Har varit gift i 5 månader nu och är lika lycklig fortfarande, som jag även var innan bröllopet. Jag har börjat vänja mig vid att säga "min man" istället för min sambo, men det känns lika speciellt varje gång, även om bröllopsruset från första tiden har lagt sig 
misterX>> Vad tråkigt....men att gifta sig för att rädda ett dåligt förhållande är väl ungefär lika smart som att skaffa barn av samma orsak.
Vi har varit tillsammans i 5 år och har redan 2 barn, villa, volvo & vovve:)
Ingen större förändring i vårt vardagsliv, men jag känner en större trygghet och älskar att säga min man:) Vi har mer sex än när vi träffades t o m men om det beror på ringen låter jag vara osagt:)
Nej, det är ju tyvärr inte alla gånger som människan tar smarta och rationella beslut. Det ser man väl bevis på nära nog varje dag i sin omgivning.
Men grattis till lyckan och fortplantningen i alla fall! Skönt att höra att det går bra för så många. Fast den här tråden kan väl nästan bara få positiva svar med tanke på var någonstans den är ställd...på ett bröllopsforum är det väl mestadels de som är lyckliga och skall gifta sig eller de som är nygifta och lyckliga som är aktiva. Jag får nog erkänna att jag känner mig lite i minoritet här...:) (Hmm...undrar om det finns något särskilt skilsmässoforum också? Får väl googla lite kanske)
Jag hade nog också tyckt om att säga "min fru"...fast det skall ju inte bara vara ett spel för galleriet och en fasad utåt sett mot omgivningen. Betyder det inget djupare egentligen så är det ju inte så lockande.
När du ändå tar upp det där med sex...det hade vi senast på bröllopsnatten...antar att det var pliktskyldigast som "min fru" hade det.
MisterX>> Lider med dig och din fru. Ni hade alltså sex senast för över ett år sedan på er bröllopsnatt.......då skulle nog jag också hata äktenskapet:(
Tack för medlidandet...fast min fru verkar ju inte lida så mycket av just det. Hon har ju effektivt tagit död på och slagit undan de initiativ jag har tagit till den biten. Så nu tar jag inte första steget längre. Och inte frun heller så klart.
Men för dom som inte vet det så när man inte har sex på länge så vänjer man sig faktiskt av med det, behovet verkar på något sätt att försvinna eller hamna långt bak och långt in nånstans. Det är mer så att man mekaniskt går och tänker på att man inte har haft det på länge...än att behovet är så jättestort längre.
Fast hata äktenskapet är kanske ett lite väl starkt ord utan man blir mer uppgiven, likgiltig och man bryr sig inte så mycket längre utan tycker att det livet man lever det kan man ju förmodligen lika gärna leva lite roligare antingen ensam eller kanske med någon annan istället.
vi har inte alls sex så ofta längre. jättejobbigt att det blir så! det har som du säger hamnat längst bak någonstans och man har inget behov.
dock så blir det i alla fall några gånger i månaden.. ska försöka få det att bli mer men är man stressad och har barn så är det inte alltid så lätt!
Hur ska ni göra nu? Vill ni försöka och behålla äktenskapet?
Hoppas det går bra för er! !!
Nej, stress och (små) barn är väl inget som gynnar samlivet direkt. För vår del finns det dock inga små barn som stör. Bara vuxna hemmaboende barn...men dom är inte heller så givande för samlivet i och för sig. Går dock inte att lägga hela skulden på det dock.
Inte heller går det att lägga all skuld på bara avsaknaden av sexbiten även om det är en stor och viktig faktor i sammanhanget så klart i att känna sig intimt samhörig med någon annan.
Nej, det är väl hela biten sammataget. Har man inte roligt ihop, har man ingen kommunikation sins emellan, var och en tar ständigt enskilda beslut som sedan bara informeras till den andre, man gör de flesta sakerna i livet var för sig, det finns ingen närhet (om nu inte att sova i samma säng räknas som närhet förstås), inget sexliv, ingen förtrolighet, tilliten är naggad i kanten o.s.v...då finns det ju inte mycket kvar att bygga något på. Och att bara gifta sig och ingå ett äktenskap räddar inte upp en sådan situation.
Även om min fru utåt sett verkar "nöjd" som det är så är hon ju inte det innerst inne. Vi båda står inte längre på oss för våra åsikter utan nöjer oss som det är och accepterar livet och sopar under mattan istället för husfridens skull. Hon kanske är nöjd med att bara vara gift formellt sett utåt. Jag tycker att det skall betyda något mer än så och att det skall ge ett tillskott i livet också. Annars kan man som sagt var lika gärna vara ogift och leva ett liv på egen hand.
Jag tror personligen att vi båda nu måste förändra så mycket av våra inställningar till den andra hälften att vi inte blir "vi" längre utan vi blir helt andra människor i det läget som vi egentligen inte vill vara men som vi behöver vara för att göra den andra hälften nöjd. Vad säger man ibland...nåt i stil med att det kanske har runnit för mycket vatten under broarna redan så det går inte att rädda längre...
Går emot de flesta andra inlägg här i tråden. Vi gifte oss förra året (sept 2009) på Kanarieöarna. Tillsammans i 9 år före det och förlovade i 7 år. Det var väl bra som gift i ca 1,5 vecka...sen började eländet. Och jag är nu beredd att lämna äktenskapet. Att vara gift var ju sämre än att "bara" vara förlovad och sambo.
Det man definitivt lär sig är ju att man inte skall använda bröllopet och äktenskapet som ett slags verktyg för att göra en svajig och instabil relation stabil och kärleksfull igen. Det fungerar inte...har man det inte bra före bröllopet får man det inte bra efter bröllopet heller per automatik. Detta var min övertygelse redan före bröllopet men jag gav efter för min då blivande frus åsikt om att om vi bara gifter oss blir allt så bra så...
Har nu facit i hand och det mesta är kört i botten och att vara gift känns mer som något som tynger i stället för att det lyfter relationen.
Jag känner till och med skillnad på att vara förlovad och sambo:D Blir så lycklig varje gång jag ser ringen fastän det är ett år sedan vi förlovade oss snart:)
Jag vet ju inte än, men tror och hoppas det kommer att kännas skillnad - jag tycker det känns annorlunda redan nu när vi bestämt att vi ska gifta oss. Jag tar äktenskapslöftena på väldigt stort allvar, även om man inte kan lova hur man kommer att känna i framtiden så kan man lova att verkligen jobba hårt för att lösa alla eventuella problem innan man ger upp. Även om vi även som sambos har känt att det här är för framtiden och vi har inga planer på att flytta isär, så är det ett snäpp upp att verkligen fastslå det offentligt och framför allt inför varandra. Nu är det vi som gäller, och vi ska tackla allting tillsammans. Jag ser verkligen fram emot att han ska vara min make - däremot känns det lite underligare att jag själv ska vara någons fru! 
För mig är en fru någon som har en väldigt stark och viktig position och som har rätt att begära saker, och det går väl inte ihop med min bitvis knackiga självkänsla att JAG ska kunna komma och säga "jag är faktiskt din fru!". 
Mister X: Du har fått bekräftat det du egentligen redan visste, att man inte räddar ett dåligt förhållande genom att permanenta det. Frågan är vad du ska göra nu. Som jag ser det är det enda som är en sämre idé än att gifta sig för att man har det dåligt ihop, att fortsätta ha det dåligt ihop i ett dåligt äktenskap. Ta tag i saken! Antingen går ni i familjeterapi och hittar tillbaka till varandra, eller så skiljer ni er och ger varann en chans att bli lyckliga med någon annan istället. Jag sa visserligen nyss att jag tar äktenskapslöftena på stort allvar, men alla kan göra ett misstag, och för mig ingår det även i löftena att man ska värna om sin egen och den andres lycka. Visst kan det kännas fånigt om det slutar med att man skiljer sig när man nyss har gift sig, men det är betydligt fånigare att gå och vara olycklig år ut och år in .Gör något åt situationen!
Jag känner faktiskt ingen skillnad, gjorde det inte heller tiden efter bröllopet. Nu har vi varit gifta i 2½ år. Men jag är kanske mest oromantisk.
