Någon mer som känner skillnad på gift och sambo?

Går emot de flesta andra inlägg här i tråden. Vi gifte oss förra året (sept 2009) på Kanarieöarna. Tillsammans i 9 år före det och förlovade i 7 år. Det var väl bra som gift i ca 1,5 vecka...sen började eländet. Och jag är nu beredd att lämna äktenskapet. Att vara gift var ju sämre än att "bara" vara förlovad och sambo.
Det man definitivt lär sig är ju att man inte skall använda bröllopet och äktenskapet som ett slags verktyg för att göra en svajig och instabil relation stabil och kärleksfull igen. Det fungerar inte...har man det inte bra före bröllopet får man det inte bra efter bröllopet heller per automatik. Detta var min övertygelse redan före bröllopet men jag gav efter för min då blivande frus åsikt om att om vi bara gifter oss blir allt så bra så...

Har nu facit i hand och det mesta är kört i botten och att vara gift känns mer som något som tynger i stället för att det lyfter relationen.

Nej, det är ju tyvärr inte alla gånger som människan tar smarta och rationella beslut. Det ser man väl bevis på nära nog varje dag i sin omgivning.
Men grattis till lyckan och fortplantningen i alla fall! Skönt att höra att det går bra för så många. Fast den här tråden kan väl nästan bara få positiva svar med tanke på var någonstans den är ställd...på ett bröllopsforum är det väl mestadels de som är lyckliga och skall gifta sig eller de som är nygifta och lyckliga som är aktiva. Jag får nog erkänna att jag känner mig lite i minoritet här...:) (Hmm...undrar om det finns något särskilt skilsmässoforum också? Får väl googla lite kanske)
Jag hade nog också tyckt om att säga "min fru"...fast det skall ju inte bara vara ett spel för galleriet och en fasad utåt sett mot omgivningen. Betyder det inget djupare egentligen så är det ju inte så lockande.
När du ändå tar upp det där med sex...det hade vi senast på bröllopsnatten...antar att det var pliktskyldigast som "min fru" hade det.

Tack för medlidandet...fast min fru verkar ju inte lida så mycket av just det. Hon har ju effektivt tagit död på och slagit undan de initiativ jag har tagit till den biten. Så nu tar jag inte första steget längre. Och inte frun heller så klart. 
Men för dom som inte vet det så när man inte har sex på länge så vänjer man sig faktiskt av med det, behovet verkar på något sätt att försvinna eller hamna långt bak och långt in nånstans. Det är mer så att man mekaniskt går och tänker på att man inte har haft det på länge...än att behovet är så jättestort längre.
Fast hata äktenskapet är kanske ett lite väl starkt ord utan man blir mer uppgiven, likgiltig och man bryr sig inte så mycket längre utan tycker att det livet man lever det kan man ju förmodligen lika gärna leva lite roligare antingen ensam eller kanske med någon annan istället.

Nej, stress och (små) barn är väl inget som gynnar samlivet direkt. För vår del finns det dock inga små barn som stör. Bara vuxna hemmaboende barn...men dom är inte heller så givande för samlivet i och för sig. Går dock inte att lägga hela skulden på det dock.
Inte heller går det att lägga all skuld på bara avsaknaden av sexbiten även om det är en stor och viktig faktor i sammanhanget så klart i att känna sig intimt samhörig med någon annan.
Nej, det är väl hela biten sammataget. Har man inte roligt ihop, har man ingen kommunikation sins emellan, var och en tar ständigt enskilda beslut som sedan bara informeras till den andre, man gör de flesta sakerna i livet var för sig, det finns ingen närhet (om nu inte att sova i samma säng räknas som närhet förstås), inget sexliv, ingen förtrolighet, tilliten är naggad i kanten o.s.v...då finns det ju inte mycket kvar att bygga något på. Och att bara gifta sig och ingå ett äktenskap räddar inte upp en sådan situation.
Även om min fru utåt sett verkar "nöjd" som det är så är hon ju inte det innerst inne. Vi båda står inte längre på oss för våra åsikter utan nöjer oss som det är och accepterar livet och sopar under mattan istället för husfridens skull. Hon kanske är nöjd med att bara vara gift formellt sett utåt. Jag tycker att det skall betyda något mer än så och att det skall ge ett tillskott i livet också. Annars kan man som sagt var lika gärna vara ogift och leva ett liv på egen hand.
Jag tror personligen att vi båda nu måste förändra så mycket av våra inställningar till den andra hälften att vi inte blir "vi" längre utan vi blir helt andra människor i det läget som vi egentligen inte vill vara men som vi behöver vara för att göra den andra hälften nöjd. Vad säger man ibland...nåt i stil med att det kanske har runnit för mycket vatten under broarna redan så det går inte att rädda längre...