Blir bara så ledsen...
Ska du på allvar prata med henne så ska du varken göra det på mail eller telefon.
Kanske finns det dessutom en annan sida, hennes version, av vad som hände också?
Ska du på allvar prata med henne så ska du varken göra det på mail eller telefon.
Kanske finns det dessutom en annan sida, hennes version, av vad som hände också?
Jag skulle aldrig prata i telefon med en sån sak med en vän. Då skulle jag hellre vänta. Men det är ditt val, har du dömt henne på förhand så spelar det ju ändå ingen roll vad hon säger.
Så stort och dramatiskt har jag svårt att se att incidenten behöver vara, på din beskrivning, men det kan såklart bara du veta.
Jag undrar varför du är så chockad av det dock. Du säger att detta är en vän, som du stöttat - känner du att hon inte uppför sig som du förväntar dig eller med tillräcklig tacksamhet. Eller, vad är eg problemet för dig? Och för dina föräldrar, varför berättar de om det för dig, vad vill de uppnå?
Jag påstår inte alls att beteendet är OK men jag förstår inte varför föräldrarna tycker det är så dramatiskt om det är nån de ändå inte känner? Om folk jag inte känner säger mystiska saker så talar jag om för dem att de pillar i nåt de inte har med att göra eller avfärdar dem på annat sätt - varför göra en stor sak av det? Och sen, att hålla på och konfrontera i telefon - ja är de nu ändå inte vänner och TS inte litar på väninnan så visst. Men om vänskapen nu är värd nåt så skulle jag prata om det på nåt annat sätt - så här kan det ju bara sluta på ett sätt - och visst, är väninnan inte viktigare än så för TS så är det ju OK. Men isåfall kunde man ju lika gärna låta det rinna ut i sanden?