Heloise skrev 2010-09-14 00:18:08 följande:
Åh vad skulle jag göra utan er? Ja det är klart att vi kommer att klara av att ge Jullan ett bra hem, och jag brukar faktiskt tänka att det är meningen, att jag har "det" i mig. Men så ibland blir det så stort att jag bara måste böla och så blir jag rädd för att jag itne ska räcka till. panzer, honom är jag inte ett dugg orolig över, han kommer att räcka till. Han är liksom redan Jullans pappa, han är mkt säkrare än mig och säkrare på mig än vad jag är. Förlossningen, ja vad ska jag säga jag känner en slags fokuserad skräckslagenhet. Jag vet att det kommer att göra ont, antagligen mer ont än jag haft i hela mitt liv. Men jag är inte rädd så att jag inte kan tänka på det, mer att jag inte vill föreställa mig det på ett sätt och sä blir det på ett helt annat, man vet ju inte vilken förlossning man får. Sen ltiar jag på barnmorskorna, de kan sitt jobb och jag litar på att de vet vad som är bäst och att min kropp fattar vad den ska göra och drar med sig reptilhjärnan. Nä just nu är det själva mamma grejjen jag är rädd för. Att inte räcka till, att upprepa min mammas misstag, att inte kunna ge Jullan den trygghet hon behöver.
Ditt första stycke, det låter precis som du pratar om mig och C. Jag hade exakt samma tankar och kan ibland fortfarande ha det.
Det jag gjorde inför Moas ankomst var att jag läste mycket om förlossningar och hur det kan bli så att jag visste de olika utgångslägena. Det enda jag visste säkert var hur helvetiskt ont det skulle göra. Kroppen vet vad den ska göra och det bästa rådet jag kan ge är att hänga med på vad kroppen säger till dig.